Psalmer om sång – Hans Bernskiöld

Ett föredrag av Hans Bernskiöld gestaltat som gudstjänst. 

Flatåskyrkan, Tacksägelsedagen 2022-10-09

331 Guds härlighet oss styrka ger (Psalmer och sånger, v. 1,3,5)

Tacksägelsedagen har som tema Lovsången. I detta föredrag gestaltat som en gudstjänst har jag utgått från dagens texter och några ”Psalmer om sång”. Budskapet lever. Guds evighet är här i världen som förändrar sig med hast, skriver Bo Setterlind i en sång (nr 341). Detta är både sångens styrka och utmaning. Lovsången är i sig något oföränderligt men gestaltas genom nya uttryckssätt i nya tider. Det finns och har funnits en spänning mellan tidsbundna uttryckssätt och sådana som höjer sig över tiden och därmed har en kraft att fungera även i nya tider av språklig och musikalisk förändring och av en förändring av samhället. Det gäller inte bara uttryckssätten: även lovsångens riktning och ämnen har skiftat under olika tider.

Den eviga lovsången

Ett bibliskt perspektiv är tanken på den eviga lovsången som ljuder i himlen och där vi på jorden har som uppgift att stämma in i sången och hålla den vid ständigt liv, likt en eld som aldrig får slockna. Denna den eviga lovsången är ämnet för dagens episteltext (Upp. 4:8–11).

1 Gud, vår Gud, vi lovar dig (v 1–3, 8–9)

Jag har de senaste månaderna ofta följt Choral Evensong från katedralen i Canterbury i England, den anglikanska kyrkans huvudfäste. Varje eftermiddag hela året hålls en sådan gudstjänst med körsång, textläsning, förbön och psalmsång. Det finns något fascinerande i tanken att sången på detta sätt kontinuerligt har klingat genom århundranden. Samma tanke på den obrutna sången och bönen ligger i tidegärden, idag kallad ”Timmarnas liturgi”. Det var centralt i klosterlivet, meden gudstjänst var tredje timme under dagen, men bruket har fått en vidare spridning. Det är – om man så vill – ett sätt att rätta almanackorna efter sången i stället för att sjunga när almanackan råkar vara tom.

Texten till Gud, vår Gud, vi lovar dig, bygger på det latinska Te Deum laudamus. Det är en av allra äldsta bevarade sångerna i den kristna kyrkan och anses ha tillkommit under 400-talet. Så är även texten i sig en del av den obrutnalovsången. 

I romersk-katolsk liturgi har Te Deum en viktig plats och många storslagna verk har skrivits. Genom många översättningar har texten fått en framträdande roll i den protestantiska kyrkan. Psalmbokens översättning av Olov Hartman är anpassad till den melodi som gjort texten populär i många länder.

Skapelsen som lovsång

Tacksägelsedagen är traditionellt ett tack för årets skörd av grödor och frukter. Det anknyter till ett andra perspektiv på lovsången som förmedlas av dagens psaltarpsalm (Psalt 65:9–14).

333 Hej himlarymder

Av denna psalm finns två versioner i psalmboken: en något mer städad av Jan Arvid Hellström och en lite vildare av Sigbert Axelsson. Den vi sjöng är – trots vad som felaktigt anges i Psalmer och sånger – skriven av Axelsson. Jag vill minnas att sången då den var ny väckte en viss debatt. Får man sjunga ”hej”? Tiden slätar ut och förändrar perspektiv: det som var radikalt en gång är inte uppseendeväckande idag. I psalmboken har även melodin slätats ut till en mindre rytmisk version än originalet.

En sång består av text och melodi men är i bästa fall mer än summan av sina delar. Melodin kan förstärka texten och öppna vägen till en förståelse som är mer än texten själv, en aning av något bortom ordens begränsningar.

Genom själva sjungandet skapas en särskild form av gemenskap. Osynligt, synligt, allt blev till, skriver Anders Frostenson i den inledande psalmen (331). Sången blir ett sätt att göra det osynliga synligt, att kunna gripa det ogripbara. 

En förutsättning för en sådan tillhörighet är att de sjungande delar de stilistiska uttrycksmedlen. Musik kan förena men kan även särskilja. Hej himlarymder är ett exempel på 1970-talets spänningar mellan traditionell psalm och vad som då ansågs vara en ungdomens musik. Körer, musikföreningar, ungdomskörer, lovsångsteam har genom åren kommit och gått. Den musik som är central och viktig för någon lämnar en annan inte bara oberörd utan även utanför. Musikstilarfungerar ofta identitetsskapande.

Under mina nu 50 år som organist har jag ofta – som psalmälskare och älskare av en mer traditionell kyrkomusik – känt mig ur takt med tiden. Ibland undrar man om psalmsången har någon framtid? Men även idag skrivs det nya psalmer för nya tider. I Svenska kyrkans just inledda arbete med revision av Den svenska psalmboken får vem som vill sända in sina psalmer. Dessa bidrag kan räknas inte i hundratal utan i tusental. Omkring 100 av dessa hoppas man kunna ge plats i en ny psalmbok.

Det tidsbundna då tiden går

Om tiden i vissa fall slätar ut det som tidigare var radikalt gäller i andra fall det motsatta: Det som var naturligt förr blir uppseendeväckande idag. Ett centralt tema i den frikyrkliga sångtraditionen är ju sången inte bara om himlen utan om en längtan dit. Hur förhåller vi oss till dessa sånger i nya tider?

653 Sjung, Guds folk, på pilgrimsvägen

Sången är skriven av den under slutet av 1800-talet legendariska Elsa Borg. Samtidigt som hon sjöng om himlen stod med fötterna på jorden och bedrev bland annat en omfattande verksamhet i Stockholms slum. Sången om himlen var inte ett hinder för att arbeta på jorden – kanske var den tvärtom något som gav kraft. ”Sjungen, syskon, under vägen det ger fart åt vandringen”, hette det tidigare.

Under åren har denna och andra sånger bearbetats genom att olika personer sökt fila till det som i en ny tid upplevs som kantigheter. Så har Konungen med djupa ärren fått lämna denna sångs tredje vers. Olika nötta rim har modifierats. 

Hur mycket kan man ändra skepnaden på en sång innan den blir något annat? I arbetet inom Svenska kyrkan på 1920- och 30-talen med den förra psalmboken väckte den frikyrkliga sången debatt. Ofta var man mer positivt inställd till de välkända texterna än till deras melodier. Så skrevs utan större framgång nya melodier till Blott en dag och Tryggare kan ingen vara. Svenska Missionsförbundet gjorde på liknande sätt i sin sångbok 1921, där O store Gud fick en ny melodi. Gemensamt för dessa strävanden var att man sökte uppnå vad man ansåg vara en större konstnärlighet och därmed en musik ”värdig” gudstjänsten. 

1986 års psalmbok blev en ekumenisk manifestation där den första delen är gemensam för de flesta kyrkor och samfund. För den andra delen i Psalmer och sånger gick ett antal frikyrkor samman. Processen innebar ett givande och tagande från alla kyrkor och samfunds sida under stundtals häftig debatt både under och efter arbetet. I arbetet med Psalmer och sånger enades man om att det fanns oenighet. Varje samfund fick en liten kvot av sånger som ansågs omistliga i den egna traditionen, men inte alls uppfattades på detta sätt av andra.

För mig öppnade i stället många av de nyskrivna psalmerna en ny värld, fjärran från den utnötta symboliken i många sånger från väckelsens barndom eller ungdom. Och med ett ofta spännande musikaliskt språk. Samtidigt kunde en del av de gamla hemlandssångerna göra starkt intryck då de sjöngs. I slutet av 1970-talet finansierade jag mina studier genom att spela på begravningar. Sörj inte som ”de andra, de som inte har något hopp”, skriver Paulus (1 Thess. 4:13). Kontrasten var enorm mellan ett begravningskapell där ingen – inte ens prästen – sjöng med och Betlehemskyrkan, där jag då var organist. 

En central men numera bortglömd sång var Vem är skaran som syns glimma (nr 536). Melodin är komponerad av Amanda Sandborg-Waesterberg – en av de få kvinnliga kompositörerna i psalmboken. Texten skrevs av den vid förra sekelskiftet uppburne poeten Carl Boberg, vars texter skoningslöst gnagts sönder av tidens tand – med ett desto större undantag: O store Gud.

Giv min själ den vita dräkten, då den stora morgonväkten bryter fram i glans en gång. Orden var svåra att stämma in i, men själva framförandet var genom sin intensitet ett vittnesbörd i sig. Harpor klinga, orglar brusa, sånger dåna, vingar susa kring det heliga Guds Lamm. Det kändes verkligen så.

Den konkreta lovsången

Dagens evangelietext (Matt 15:29–31) ger ännu ett perspektiv på lovsången.

40 Kristus vandrar bland oss än

Denna sång skrevs i slutet av 1930-talet av den unge Anders Frostenson. Den hade liksom hans Jesus från Nasaret går här fram ett språk som skapade en ovanlig närhet. Lyft över det tidsbundna har de i mycket bevarat sin aktualitet. 

Undrens tid är ej förbi var under denna tid det centrala för pingströrelsens tro. Det gällde där det som talas om i evangelietexten: löftet om hälsa för den som tror gällde även i vår tid. De otaliga vittnesbörden i Evangelii Härold gällde både stora saker – som att bli helad från svår sjukdom – och små, som att få en sex kilos lax i nätet och därmed få råd att förnya prenumerationen på tidningen. 

Min Jesus hjälper i de stora tingen, och i de små, skrev Sven Lidman i en sång. Frostenson var genom sitt giftermål med Lidmans dotter Ulla påverkad av pingströrelsens miljö. Hans båda psalmer om hur Jesus verkar i nutiden blir något av en ”pingstpsalm” klädd i kyrkans ord, en förening av två världar.

Då sången tystnar

Stannar där en mänskoröst ber om läkedom och tröst, skriver Frostenson. Men vad händer med den som förblir sjuk eller otröstlig? Den enes lovsång kan förstärka den andres sorg. Tystnar sången – eller får den som är full av frågor sjunga i gudstjänsten om sitt tvivel och sin längtan efter tro? 

Tore Littmarck skrev under 1970-talet flera sånger där just frågorna står i centrum. Vid en samling med konfirmander skrev han upp alla deras svåra frågor på ett blädderblock. ”Varför dog mormor i cancer? Varför slår man barn? Varför tillåter Gud mord?” En flicka kommenterade i en paus: ”Hur ska det här går, Tore, vi har så många frågor och så lite svar”.Det resulterade i sången Jag har ofta frågor, Herre (218). 

Den sång vi skall sjunga, Jag skulle vilja våga tro, väckte debatt i arbetet med psalmboken. Svenska kyrkans läronämnd menade att en psalm inte fick stanna vid att ställa frågor utan också måste ge svar. Men sångers svar är ofta fromma ord som kan vara obegripliga för den som står utanför eller skyla över osäkerheten hos den som står med en eller två fötter innanför. 

Det kristna språket är ett språk rikt på symboler, det frikyrkliga har ibland kallat ”Kaanans tungomål”. Varje språk bidrar till att skapa en gemenskap mellan de som behärskar det men blir en avgränsning eller barriär gentemot andra. Till symbolers egenskaper hör att de kan fungera enhetsskapande,inte trots att utan just därför att olika människor lägger in olika mening i dem. Så kan man sjunga tillsammans om ”försoning”, ”frälsning” eller om ”Jesus” samtidigt som den enskilde upplever innebörden av orden på sitt eget sätt.

Som svar på kritiken skrev Littmarck en fjärde vers som antyder en öppning, inte ett svar men en längtan. Per Olof Nisser skriver i Psalmernas väg: ”Med psalmens sista […] vers blir det tydligt att svaret på detta är värt att invänta i insikt om att tron inte kan nås och plockas som en frukt i ett träd utan kommer någon annanstans ifrån”.

219 Jag skulle vilja våga tro

Sången som verktyg för handling

Melodin till dagens sista psalm är skriven i slutet av 1600-talet av Severus Gastorius. Det berättas att han låg för döden och bad en god vän att skriva en dikt till tröst och för att sjungas vid hans begravning. I sjuksängen skrev Gastoriusdenna melodi till vännens text som löd Was Gott tut das istwohlgetan. Utifrån textens helhet kan det fritt översättas som”allt vad Gud gör görs i välmening”, även det svåra och det som inte går att förstå. Det är en tanke som skänkt tröst åtmånga men varit svår att tillägna sig för andra. Verkligheten för 1600-talets psalmförfattare var pest och krig – dessvärre lika aktuella idag.

Det fanns en sed att skolkören samlades utanför porten till den avlidne för att mot betalning sjunga sånger. (Det var under en tid då musikutbildning var central i undervisningen och skolans elever sjöng i kyrkans kör.) Gastorius tillfrisknade mot förmodan men lät kören ändå sjunga sången framför hans port varje vecka. Sången blev så ett vittnesbörd inte om död utan om överlevnad och hopp. 

Lovsången kan gälla individens tacksamhet för sådana händelser. Den kan som vi sett vara en delaktighet i en obruten lovsång som alltid klingat och skall fortsätta att klinga. Den kan vara hela skapelsens sång. Din värld är en skimrande gåva, skriver Bo Setterlind (nr 287), men konstaterar att för pengar kan skapelsen fångas, förrådas och pinas till döds. Den sjungande ber: Gör haven och floderna rena, håll världsalltet fritt ifrån krig.

Men sången har sina begränsningar. Att bara sjunga om svält och orättvisor mättar inte den hungrige eller ger den förtryckte frihet. ”Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!”, säger Herren till Israels folk genom profeten Amos. ”Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” (Am. 5:23–24) Eller med 1917 års ord: ”Hav bort ifrån mig dina sångers buller; jag gitter icke höra ditt psaltarspel. Men må rätten flöda fram såsom vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar.”

Historien visar hur såväl enskilda sånger som själva sjungandet i sig både skänkt hopp om förändring och gett kraft att verka förändring genom gemensam handling. Dagens sista psalm, även den av Tore Littmarck, förenar de perspektivpå sången som vi mött: skapelsens lovsång, kyrkans ochförsamlingens lovsång och lovsången som ett verktyg för tjänst.

Postludium: Was Gott tut das ist wohlgetan av J.G. Walther

En del material hämtat ur kommentaren till respektive psalm i Psalmernas väg, band 1–4 (2014–2019, Wessmans musikförlag). Där finns mycket mer att läsa! Mer info på https://wessmans.com/page/psalmernas.

Bibeltexterna återfinns i Psalmer och sånger, Evangelieboken, Andra årgången, sid 1738–1740.

Äktenskaps-bryterskan – men mannen, var var han?

Vi läste i texten från Joh 8:1-11: ”De skriftlärda och fariseerna kom dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott”. Jag frågar mig upprört: Men mannen då, var fanns han…?

Det saknas något väsentligt i texten. Det finns ingen information om den person med vilken kvinnan begick det aktuella brottet. Hur kan en kvinna tas på bar gärning när hon begår äktenskapsbrott?

Varför i all världen tog de inte med sig mannen också? Frågan är retorisk.

Platsen för det som utspelar sig är templet i Jerusalem. Med nutida vokabulär skulle vi kanske säga att Jesus är på sin stationära arbetsplats där han idag håller ett intressant föredrag. Kanske rentav på temat ATT INTE DÖMA. Det är ju inte så ofta han är på hemmaplan, resandepredikant – eller mer korrekt kringvandrande – som han är. Och känd. Så eventet har samlat mycket folk. Du och jag finns med bland åhörarna.

Plötsligt hörs upprörda mansröster. En klunga män – kanske 7-8 stycken- rör sig i riktning mot Jesus. Att de stör tycks inte bekomma dem det minsta. De ska bara fram. Ett mindre tumult utbryter. 

Jesus tystnar, liksom avvaktande. Han ser ju vilka de är och tänker kanske ngt i stil med ”jaha, jaså, dom nu igen, undrar vad de ska komma med den här ggn…” 

Bland de högljudda mansrösterna uppfattar jag också rösten på en kvinna. Som både gråter och ber om förbarmande.

Gode Gud, vad är det som pågår? Jag ser inte riktigt för allt folket, så jag sträcker på mig och blir vittne till hur männen föser en kvinna framför sig. Likt boskap tänker jag. Till allmän beskådan. Har de där männenvarken skam eller hjärta i kroppen? Uppenbarligen inte.

Det de skriftlärda herrarna hela tiden har på sin agenda är ju att sätta dit Jesus. De är minst sagt nitiska i sitt uppdrag. Och nu har de hittat något riktigt sensationslystet; en kvinna som ertappas på bar gärning med att begå ÄKTENSKAPS-brott. Lagen föreskriver stening till döds, så vad säger du, Jesus…?´

Finns det en tydligare bild för utsatthet och skam? En kvinna, som kanske inte ens riktigt hunnit få på sig kläderna och med en skrikande, gapande mobb omkring sig som anklagar henne och som redan har greppat stenar.

Det står inget om dessa detaljer i texten, men det är min bild av det hela. Och nu ska hon –äktenskapsbryterskan – straffas! Vassa sargande stenar…

Stämningen är hotfull. Riktad också mot Jesus, för de upprörda männen använder ju kvinnan för att komma åt Jesus. Hon, sin mans levande ägodel, ett objekt, ett ingenting som de kan förnedra bäst de tycker. Och på köpet dra Jesus vid näsan. Uträknat och beräknande så det förslår.

”Nu har vi dig, allt Jesus” tror jag de tänker. Liksom triumferande. För vad Jesus än säger så kan han – enligt dem – bara svara fel. Två tänkbara scenarion finns: Antingen få Jesus att förneka de gamla budorden i Mose lag, som kräver ett hårt straff för äktenskapsbrott. Eller så skulle han komma att stå ansvarig för de romerska myndigheterna för steningen. 

Ett kanonläge helt enkelt att äntligen få sätta dit den där provocerande upprorsmakaren från Nasaret. 

Nå! vad säger du, Jesus, LÅT OSS HÖRA NU! 

Men Jesus säger till en början ingenting. Han böjer sig ner. Tar han upp en sten nu? Ska han leda stenkastningen…?  De skriftlärde trampar otåligt av och an. 

Jesus ritar eller skriver något på marken… Vad han skriver är det väl ingen mer än kvinnan som egentligen vet. Han har inte bråttom. Han gör det liksom eftertänksamt. Pratar samtidigt som för sig själv. Tänker högt. De där laglärde de förnekar sig inte. Tror att livet är svart-vitt…Tror att det är LAGEN som är det viktiga. Kanske skrev han ”3 Mos. 20:10”. Lagtexten ifråga, där det står att BÅDE kvinnan och mannen ska straffas. För självklart kan Jesus sin Mose lag.

Stämningen är fortfarande hotfull, men det är inte lika hetsigt längre. Männen börjar tystna en efter en. Jesus behärskar situationen och får därmed alla att lugna ner sig. Jesus har situationen i sin hand. Helt klart.

Vad kommer Jesus att säga? Men han säger ju mycket redan – bara genom att inget säga. Och framförallt så hakar han inte på, och han ger sig inte in i ngn upprörd diskussion. Och! – Han sätter stopp för aggressionen. 

Ser ni kvinnan där hon står framför Jesus. Bokstavligt talat förödmjukad in på bara skinnet.

Jesus reser sig upp från golvet. I ögonhöjd med kvinnan. När hon möter hans blick börjar ett lugn sprida sig i henne. Hjärtat hamrar inte lika hårt i bröstet. Ångesten avtar.

Det Jesus gör är att han ser hela kvinnan, ser hennes längtan, hennes skam, hur olycklig hon är –  helahennes livsverklighet som har lett till den punkt där hon står nu. Han ser så mycket mer än de andra kan eller vill se. 

Det är alldeles tyst i templet nu. 

Så öppnar Jesus munnen: ”Den av er som är fri från synd, varsågod att börja kasta första stenen på henne.”

Jag tror inte att Jesus har något aggressivt i sitt tonfall, han vill inte tysta ner sina motståndare, men han vill få dem att tänka till.

Jag tror att han vill ge dem en möjlighet att ge sig därifrån med hedern i behåll. För så långt som att utge sig för att vara syndfria vill inte ens de gå. Sa han Utan synd… hm. Nej, inte jag och inte jag heller.

En efter en släpper de sina stenar och går sin väg.

Kvar står kvinnan, hör Jesus fråga: ´Vart tog de vägen, dömde de dig inte?`

Nej, herre, de gjorde visst inte det.

Så de förlösande Jesusorden: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer!”

Rakryggad går hon därifrån. Omtumlad. Förvandlad. Upprättad. Hon blev befriad. Det var nog mer än en sten som föll från hennes hjärta i den stunden. 

Du och jag då – Vad är det vi behöver befrias från? Eller TILL för den delen. Vad det än är – Jesus kan och vill ge befrielse. Men han tvingar ingen. Det är ”bara” ett välsignat erbjudande. 

Den osynlige mannen i dagens text – han som gick fri och lät kvinnan ensam bära skammen. Hur har vi det med honom? En sak är säker. FRI var han inte. Det var precis tvärsom. Han satt ordentligt fast i orättfärdiga patriarkala normer.

Till honom har jag bara en sak att säga. Kom ut! Välkommen att med Jesus som förebild bli befriad från din tunga börda. Och få leva ett liv i en frihet värd namnet. 

Livet är för kort för att slösas bort på stenkastning och fördömanden. Gud har helt andra planer med våra liv. Och specialuppdraget från Jesus om att sprida kärlek – att gå i hans fotspår det har vi. Och då handlar det inte om att varken leda eller stämma in i ”stenkastarkörer” utan försöka se människan bakom händelsen, bakom trasigheten. Och komma ihåg att livet inte är svartvitt. 

Och att ofta – helst alltid – ta ton i den kören där Jesus själv är körledare och på vars repertoar det bara finns två sånger.

1) Kärlekens lov. Den kan sjungas av alla, i alla tonarter. Överallt. Skorrar aldrig falskt.  2) NÅD. 

Det räcker så. Amen.

Av Inga-Lena Dahl

Flatåskyrkan

19 juni 2022

 

Sanningens anda befriar

Pingstdagen handlar om den kristna församlingens födelse. Textläsningen ur Apostlagärningarna berättar om ett dramatiskt skeende där en räddhågad skara människor, som hållit sig gömda i ett hus i Jerusalem, plötsligt tar sig ut på gator och torg. Vad hände. Varför var de rädda?

Innan vi läser den text jag valt att predika över idag, som handlar om Petrus predikan över Joels profetia om Guds Andes utgjutande över Israels folk, vill jag påminna om talet 50 i judisk talmystik.

​Ordet Pingst kommer av grekiskan Penta-femtio. Den femtionde dagen efter Israels uttåg ur Egypten och döden och uppståndelsen ur Röda havet tar de emot Guds lag vid Sinai, skriven på stentavlor. 50 dagar efter judiska påskfirandet firas under Jesu tid, minnet av laggivningen på Sinai med judiska pilgrimer från många av romarrikets provinser. Samma dag 50 dagar efter Jesu död och uppståndelse, och 40 dagars sorg och förvirrad ökenvandring med Jesus som färdledare, får lärjungarna Kärlekens och Sanningens lag inskriven i sina hjärtan, som genom eldslågor. Det är troligen inte bara de tolv utan både kvinnor och män från den utvidgade skaran av lärjungar, som är tjänare och tjänarinnor i relation till sin lärare och rabbin, men då blir de vänner och jämlikar i relation till sin mästare då de fått samma lag inskriven i sina hjärtan som Jesus fick vid sitt Johannesdop.

​Jag kommer i min predikan att använda verbformen ANDA i stället för substantivformen ANDE. Vi kan då lättare fånga in det osynliga flöde av kraft, tillit, samarbetsvilja och delande av resurser som förmedlas mellan människor och andra organismer. Närmare hebreiska för Ande och Vindsom är femininum. Vilken gudsbild får du om Gud är ett verb?

Textläsning Apg 2:14-21

Petrus predikan

När uppståndelsen efter jordbävningen, som var en återkommande erfarenhet för Jerusalemborna, tog Petrus till orda och stoppade ryktena som spreds att hans vänner var fulla av för mycket vin trots den tidiga morgonen. Eftersom många judiska pilgrimer hade kommit från Romarrikets olika provinserpåminde Petrus människorna om profeten Joel som hade profeterat om Guds Anda som skulle utgjutasöver människorna. Jag använder ordet ANDA eftersom att andas är ett verb, en viljestyrd handling. Jämför med laganda. Det uppstår i ett lag där var och en tror på och har tillit till varandra inför en tuff gemensam uppgift. Guds anda ges till dem som älskar sin nästa och livet, och ger kraft åt församlingen.Den ges inte till ”världen” som i texten är Roms våldsmakt.

Ingen vet när, men Joel profeterat i Israel i en tid av stor oro, då klimatförändringar skapat gräshoppssvärmar som förstörde skördarna och betet till boskapen, som skapade svältkatastrofer i landet. En tid då stora imperier intog grannländer, dödade människorna och förstörde städer och byar och deporterade dem som överlevde förstörelsen.

Men den av Joels profetior som gått till vår historia är den om hur Gud ska utgjuta Guds Ande över unga kvinnor och män, gamla och särskilt över slavar och slavinnor. När Petrus predikar gör han om texten på ett sätt som den bokstavstrogne inte skulle uppskatta. Där följer han nu utan fruktan, Jesus i spåren. I stället för slavar och slavinnor säger han tjänare och tjänarinnor, som ska få auktoritet att profetera. Judarna höll sig inte längre med slavar men de rika höll sig med tjänare och tjänarinnor som arbetade mot olika former av betalning, men judar var också tjänare och tjänarinnor åt tidensvärldshärskare Rom, som skapade ofrihet och fruktan för repressalier i hela landet.

Joel talar om att det ska ”komma en tid” medan Petrus talar om att ”det ska ske i de sista dagarna”. Det kan betyda att Petrus ser Joels profetia som en pågående uppfyllelse.

Den judiska erfarenheten var att Guds Ande bara utgöts över betrodda ämbetsmän i landet. Joels lista över vilka som skulle få Sanningens Anda och profetera och uttala de sanningar som man kunde bli förföljd för och dödad för, beskrevs som de unga och gamla män och kvinnor. En beskrivning av de i befolkningen som ingen räknade med. Det var dessa som genom Guds anda skulle ta bladet från munnen och utan fruktan uttala de obehagliga sanningarna inför ögonen på våldsmakten.

Istället för Joels ”tecken ska visa sig”, beskriver Petrus en krigsscen och han beskriver solförmörkelse och månförmörkelse som tecken.

När Joel talar om Herrens dag ”den fruktansvärda” berättar Petrus om Herren dag ”den strålande”.  På punkt efter punkt justerar han profetian så att den berättar om det nu och den framtid, människorna i Jerusalem står inför. Skillnaderna kan vara översättningsfråga men bär ändå ett budskap.

Guds anda som utgjuts tar i berättelsen och i Petrus predikan uppenbarligen bort oro, rädsla och fruktan för att förlora sin bekvämlighet, utsättas för våld eller riskera döden. Friheten att få uttala sanningen och stå för den är så mycket mer värd, och den sanning alla människor känner igen är den om fred, tillit och kärlek mellan människor. Den som under en auktoritär våldsregim uttalar sådana krav ses som en säkerhetsrisk och elimineras med lämpliga medel. Makt lever av fruktan.

Exemplen Belarus och Ukraina

Vi har från 2015 och fram till nu fått se hur först den ukrainska befolkning under Majdan-demonstrationerna i Kiev fick kraft att uttrycka sin sanna vilja trots att polis och militär fick rätt att använda dödligt våld för att hindra dem. Samma sak har hänt i Belarus efter Lukasjenkos senaste valfusk. Unga män och kvinnor och även gamla människor lade undan sin rädsla för liv och lem och gick ut på gatorna utan vapen trots våldet. Vi har fått se hur Ukraina avvisade varningarna för rysk invasion, men när den kom visade de vilken kraft det fanns i befolkningen att riskera livet för framtidafrihet.

    Det Petrus inte nämner från Joels profetia är att han också uppmanade människorna att smida om sina plogbillar till svärd och vingårdsknivarna till lansar för att möta våldet. För Sanningens anda som tar bort människofruktan är också Kärlekens anda. Den anda som långsiktigt bygger tillitsfulla och kärleksfulla relationer mellan människor.

Var inte rädda – Sanningens anda befriar

Apg 2:14-21

Pingstdagen, II, Den heliga andan

Flatåskyrkan i Göteborg den 5 juni 2022

Sten Högberg

Inte hur du ber, men vem du ber till

Dagens text kommer från Lukasevangeliet 11:1–13:

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” 

Jag är 15 år. Jag har precis fått erfara hur hjärtat värmdes och förändrades när jag i bön vände mig till Jesus och sa “Om du finns, så vill jag ha med dig att göra”. Mina föräldrars tro blev därmed min.

Jag är 18 år och går sista året på gymnasiet. Vuxenblivandet låter mig skåda in i konsekvenserna av världens bortvändhet från Gud och inkrökthet i sig själv. Krigen, misären, lidandet, lögnerna. En bok jag läser hjälper mig att formulera bönen “Gud, låt mig bli svaret på mina böner”. Det banar väg för en nådeslös, självcentrerad och kravfylld bön som lägger sten på sten på mina axlar.

Jag är 23 år. En av mina närmsta vänner och förebild, min kollega och pastor, rycks hastigt ifrån mig blott 37 år gammal. Jag öppnar munnen i förtvivlan till den Gud jag älskar, bedövad av sorgen. Och det är bara… tyst. Orden har tagit slut. Hur kan jag be nu när marken under mina fötter är borta?

Jag är 34 år. Jag står i predikstolen i Flatåskyrkan den 22 maj och ska försöka säga något om bön, utifrån några av de mest lästa bibeltexterna vi har, som i sig varit bärare av hopp och förtvivlan under snart 2000 år. 

Det finns så många smarta och vackra ord som sagts om bön. Och hur många böcker har inte skrivits som bara behandlar ämnet bön? Jag har flera hyllmeter hemma som rad upp och rad ner skildrar olika aspekter av vad bön är, att det är själens korrespondens med den evige eller att det är ett samtal med Gud.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker bön är jättesvårt. Verkligen jättesvårt. Jag längtar efter att be, efter att få känna mig sådär varm i hjärtat, from, helig, nära Gud och bli berörd. Och i mitt liv saknas det inte tid, trots att vi har en ettåring hemma. Men när tid finns så gör jag allt det jag inte vill, scrollar på telefonen, slötittar på TV, äter chips, eller vad det nu kan vara. 

Troligen har vi alla en relation till bön, oavsett om vi har en tro eller inte. Om vi för ett tag stannar upp vid tanken på att vår bön, hur den än ser ut, på något sätt relaterar till hur vi ser på oss själva, hur vi ser på Gud, hur vår teologi ser ut och hur vår relation till Gud ser ut, så kommer jag från ett sammanhang där individens relation till Gud är av yttersta vikt. Hur församlingens gemensamma tro ser ut är av underordnad betydelse, utan viktiga frågor att ställa sig, och som inte sällan ställdes var av denna typ: Hur har du det med Gud? I ditt hjärta. Söker du? Letar du? Ger du Gud av din tid? Eller kanske den svåraste frågan: Älskar du Gud? Älskar du Jesus?

Kärlek, i den mån det går att säga något generellt om den, förutsätter tid. Tid med Gud. För egen del är den i bästa fall avlägsen och bristfällig. Men oftast, icke-existerande. Jag säger inte att det är så för er, men i ett rum med så här många människor så anar jag att det kan vara fler som känner så. Att tiden med Gud i bästa fall är avlägsen och bristfällig, men kanske snarare icke-existerande. 

Låt oss kliva in i textens sammanhang. 

Lärjungarna var judiska grabbar. De visste hur man bad. De gjorde det fyra gånger per dag. Men de anade att hos Jesus var det tal om något annat. Något var annorlunda. Exakt vad det var lärjungarna fått syn på vet vi inte, men det fanns där hos Jesus. 

Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem hur man ber. Jesus inleder med en i våra sammanhang rätt känd bön, nämligen Fader vår. Men det stannar inte där. Jesus berättar sedan, som så ofta, en liknelse, som sätter fingret, inte på hur man ber, utan vem det är man ber till. 

Här kan en nyckel ligga för oss som brottas med bönen, som upplever att livet är en andlig öken. Att för en stund lämna frågan om hur, och fokusera på vem. Och sätta fingret på den relation som är grunden för inte bara din och min existens, utan hela universums. 

Okej, Jesus inleder sin bön med Fader. 

Redan här är det läge att stanna upp. För om vi inte talar om begreppet Fader utifrån sin kontext så kommer vi troligen att gå vilse. I vår tid finns det vitt skilda uppfattningar om begreppet, vilket speglar alla de våndor som skapelsen har. Många är de människor som har en väldigt komplicerad bild av, eller relation till, både sin och andras fäder. Besvikelser, trauman och i värsta fall rena övergrepp. Att då benämna Gud som en fader kan göra att det vrider sig i magen och blir omöjligt att bekänna. 

Det står i bjärt kontrast till den bild som bibeln ger. Det är intressant att notera att det skiljer sig kraftigt mellan gamla och nya testamentet. I gamla testamentet förekommer bara titeln Fader om Gud ett dussintal gånger. Där används oftare benämningar som i sig har andra konnotationer, som där två av de vanligaste är Herren och Sebaot, som betyder härskarornas Gud. Det finns en tydligare skillnad mellan Gud och människa, ett maktförhållande som är viktigt att notera.

Men i de fyra evangelierna förekommer titeln Fader över 150 gånger. Och i alla fall utom ett så är det när Jesus talar till sina lärjungar. Det är som om Jesu viktigaste poäng till sina lärjungar är att få dem att förstå att de är Guds barn. Inte tjänare. Utan barn. Att Guds blick på dig och mig påminner om den vackraste, klaraste och renaste kärlek. 

Den som en älskande förälder har till sitt nyfödda barn, innan den kärleken grumlas av att man inte får sova, att barnen växer upp med en, vad det verkar som, programmerad instinkt att provocera och pröva föräldrarnas tålamod så mycket det bara går. Den stora skillnaden är, tycks Jesu poäng vara, att oavsett vad vi som barn gör, så förändras inte blicken. Den är konstant. Villkorslös, kärleksfull, nåderik och barmhärtig.

Det finns exempel i kyrkohistorien när detta blivit särskilt påtagligt för människor. När människor förlorat sig i det goda, men inte i Gud. Eftersom jag är ordförande i S:t Jakobs kyrka så är det väl på sin plats att nämna John Wesley, metodismens grundare. Han tog sin teologiska utbildning i Oxford, blev präst i anglikanska kyrkan, jobbade med hemlösa och matutdelning, arrangerade bibelstudier, predikade, gick i kyrkan, besökte intagna på fängelser, offrade frikostigt av de medel han hade, bad, fastade och levde ett, enligt många, oförvitligt moraliskt korrekt liv, reste som missionär för indianer till den brittiska kolonin i Georgia i Amerika och på resan tillbaka till England skriver han i sin dagbok “Jag reste till Amerika för att omvända indianer, men jag var inte själv omvänd” och lite senare konstaterar han “Jag hade tro som vore jag en tjänare, inte ett barn.”

Ett annat fiktivt exempel, som kanske är mer hemtamt här i Flatåskyrkan är den allegoriliknande roman som Paul Petter Waldenström gav ut i slutet på 1800-talet med det festliga namnet “Brukspatron Adamsson. Eller hvar bor du?” och som kom i en ny språkdräkt härom året av Equmeniakyrkans primus inter pares, Rune W Dahlén. Som handlar om Brukspatron Adamsson som är en förträfflig man, ordförande i församlingen, omtyckt av alla, förmögen och generös, men som på insidan är tom och sedan tvingas ut på en resa för att hitta fram till Nåden och staden Evangelium. Ingen rättvis beskrivning kanske, men en bok som är värd att läsas om och om igen. 

Det tycks vara så att både historien, fiktionen, nutiden och vår, eller åtminstone min, erfarenhet, är att det är så lätt att göra så mycket som är så gott. Som är rätt. Som är bra. Som är viktigt. Som är sant. Som har betydelse för så många människor. Och det är så fint. 

Det sanna, goda och rätta, får aldrig föraktas eller förminskas. Det är ju det vi är kallade att göra. Att vara utgivande människor som förändrar vår värld, ett förvandlat och upprättat liv i taget. Ett nedrustat land i taget. En försonad relation i taget. En sak i taget. 

Men vi har inte bara en kallelse att göra.

Vi har en kallelse att vara. 

Och min provocerande fråga till dig idag är: Vad är du? Var vilar din identitet? Ditt värde? Med vilka ord definierar du dig? 

För egen del använder jag ofta ord som kristen, religiös, troende, pappa, make, Gaisare (även om jag inte sett en match på 15 år, inte vet vilken division de ligger i och inte kan namnet på en enda spelare), Jag kallar mig världsmedborgare osv, osv. 

Men att bara säga orden “Jag är Guds älskade barn”, känns liksom förmätet. Och framförallt känns det inte sant. Det känns liksom som att jag hittar på om jag säger så. 

Men som med mina andra identifikationer så är ju inte de knutna till känslor. Jag kallar ju mig make för att jag är gift, inte för att jag känner mig gift. Inte heller kallar jag mig pappa för att jag känner mig som en pappa, för tro mig, det gör jag inte alltid, utan för att jag har två söner som är mina barn, oavsett mina känslor. 

Jag säger inte att det är lätt detta, för om det är så att insikten om att vi är Guds älskade barn, du och jag, inte kommer an på känslor utan på ett kosmiskt faktum, hur skall vi då förhålla oss till när vi inte känner det. Skall vi bara strunta i vad vi känner eller vad ska vi göra egentligen? 

Jag vet hur jag själv har löst det. Jag har gått all in engagemang. Jag tillbringar mycket tid i kyrkan, är i egenskap av ordförande ansvarig för styrelsen, sen är jag också sammankallande i personalrådet, i fastighetsfixargruppen, i Babycaféet, i vår nystartade Klubb och konsertverksamhet, jag bokar orgelkonserter, ser till att skriva att göra listor till städdagarna, driver på för att göra genomlysningar och skapa nya bokningssystem för våra uthyrningar och just det, sen är det ju också den där genomlysningen av ekonomin som jag ska ta tag i också, och att försöka vara en god arbetsgivare som ser till att det finns arbetsbeskrivningar och en god arbetsmiljö. 

Det handlar inte om skryt. Jag älskar min församling. Men om du känner igen dig, var försiktig. Ett hjärta för uppdraget kan aldrig ersätta ett hjärta för Kristus.

Den fråga som pockar på under det att jag tar itu med detta myckna arbete, som i sig är både viktigt och stundtals roligt, är samma fråga som Jesus ställde tre gånger till Petrus där på stranden efter sin uppståndelse: “Älskar du mig?”

Jag älskar min församling, men hur vet jag att jag älskar Kristus?

I den liknelse Jesus ger så får vi veta att gästen som går till sin vän mitt i natten för att be om lite bröd, tre stycken faktiskt, som han kan bjuda sin långväga gäst på, är rätt påstridig. Mannen i huset har redan lagt sig och vill inte upp, utan säger “Lämna mig ifred”. Men, säger Jesus, även om mannen egentligen inte orkar gå upp så kommer han ändå göra det och ge vännen vad han ber om, eftersom han är så påträngande.

Sen lägger Jesus ut poängen, meningen, med liknelsen. Att vi, som är onda (tack för den), vet ju till och med att ge våra barn goda gåvor. Skall då inte Gud själv, Vår fader i himlen, ge oss Helig Ande om vi ber om det? 

Jag måste ärligt erkänna, trots att jag har bakgrund i pingströrelsen, att det kom lite oväntat för mig, att den goda gåvan Gud ger till dem som söker honom inte är saft och kaka, en ny elbil eller en bekymmersfri tillvaro, utan sig själv. Sin Helige Ande, som tar plats i våra hjärtan, värmer det frusna, vädjar för oss, hjälper oss.

Utan den Helige Ande så kan inte insikten om att vi är älskade, försonade, förlåtna, det kan inte landa i oss. Och om nu Gud har sagt att han ska ge av sig själv till de som påstridigt och ihärdigt ber, söker och bultar, så borde det vara angeläget för oss att göra det. 

Jag är ingen väckelsepredikant. Ska man tro denna text så flyr jag så ofta ifrån det som är Guds goda gåvor. 

Därför gillar jag det liturgiska bruket av att varje söndag bekänna sin synd och få förlåtelsens ord, för att påminnas om att omvändelse är ett dagligt arbete och inte en engångsföreteelse. Men min sista fråga till dig, och som jag speglar i mig själv, är denna: Vågar jag tro att himmelens och jordens skapare, vår Fader, har älskat och älskar mig så mycket att jag får kallas Guds älskade barn? Vad gör jag i så fall med det?

Av Gustav Frankal

i Flatåskyrkan

Bönsöndagen  22 maj 2022

Ett brustet halleluja

Inga-Lena Dahl predikade på påskdagen över Joh 20:1-18. Läs hennes predikan här:

Ett enda ord är det som behövs för att hon ska förstå vem det är som pratar med henne. Ordet är hennes namn – Maria. Han uttalar det lågmält, ömsint, ”Maria”.

Det går inte att missta sig på att relationen mellan Jesus och Maria är speciell. Det är så tydligt att dessa två har delat vardag under en lång tid och lärt känna varandra – han vet att han bara behöver nämna hennes namn för att hon ska förstå – hon behöver bara höra sitt namn nämnas för att vända sig om och utropa: Mästare!

Maria från Magdala eller Maria Magdalena som hon också kallas är en av flera av Jesu kvinnliga lärjungar. I evangelierna namnges åtminstone sju, men de kunde förstås ha varit ännu fler.

Vem var Maria Magdalena? Vad vet vi om henne och vad känner vi till om hennes relation till Jesus fram tills vi möter henne vid den tomma graven? Hon namnges som en av kvinnorna vid korset i samtliga fyra evangelier. Namngivna personer i bibeln ska tolkas som betydelsefulla. Tillsammans med flera andra kvinnor är Maria finansiär av Jesu uppdrag. Troligen har hon en ledarroll i lärjungagruppen. Med dagens språkbruk skulle jag säga att hon ingick i Jesu ledningsgrupp.  Hon verkar m a o vara en skarp kvinna med huvudet på skaft.

• Var hon inte prostituerad?  Ja, för det är ju så hon har framställts genom historien; i skönlitteratur, film, i musikalen Jesus Christ superstar. Och – för den delen –  som också ”förkunnats” från predikstolar genom årens lopp.

Jag vill med emfas understryka att det inte finns några som helst bibliska belägg för detta påstående. Det är så lätt att skapa falska rykten, speciellt om starka kvinnor.

Vad vet vi då om Maria Magdalenas relation till Jesus?

Som jag nyss nämnde så ingick Maria i lärjungagruppen. I Lukas evangelium läser vi   att Jesus befriat henne från sjudemoner. Utan att närmare spekulera i innebörden av ”sju demoner” så tänker jag att Maria mått /mådde rätt dåligt psykiskt. Kanske ångest? Tappat livsgnistan?  Poängen är att Jesus befriar henne från det tunga och ger henne liksom livet tillbaka. Jag tänker att Marias nära och ”speciella” relation till Jesus bla har med denna upplevelse att göra.

För att få sammanhang i påskdagens händelseförlopp går jag nu tillbaka två dagar i tiden, till långfredag.

I boken ”En korsfäst Gud” beskriver teologen Hans Johansson hur han tänker sig Marias upplevelser på Golgata. En skildring som griper tag i mig och som jag håller med om.

Ser ni henne där hon står vid korset…?

Det hon ser är att den som befriade henne från vanmakt och lidande nu själv lider alla helvetets kval. Hon vill inte se det hon ser. Det är helt förfärligt. Outhärdligt. Men – Hon springer inte heller därifrån för att slippa se, vilket nog ingen klandrat henne för om hon gjort. Nej – Maria Magdalena stannar hos Jesus och uthärdar mörkret som varar i tre timmar och känns som att det aldrig kommer att ta slut. Det är sannerligen långt mer än de tolv manliga lärjungarna förmådde göra i Getsemane när Jesus bad dem vaka med honom. De somnade.

MMfinns hos Jesusunder världshistoriens mörkaste timmar när han i djupaste nöd ropar: Min Gud varför har du övergett mig

Maria Magdalena förtjänar en upprättelse! Nu får det vara slut på insinuationer och rykten! Det är trohet och kärlek som är hennes signum. Ingenting annat!

Så småningom går hon sakta hemåt i långfredagsnatten. Med sin förtvivlan som enda sällskap. Det hon varit med om är ett trauma bortom det fattbaras gräns. Hon är mycket trött nu och vill bara få sova.

Så kommer påskdagen. Maria ger sig iväg hemifrån tidigt på morgonen ”medan det ännu var mörkt”.  En koltrast sjunger. Annars är det tyst. Hon får vara ifred med sina tankar. Hon har en bit att gå. Hon funderar på vem som kan hjälpa henne att få undan stenen? Hon hoppas på trädgårdsvakten.
NU är hon framme vid graven. Det har hunnit ljusna lite. Men – Vad är det hon ser? Stenen är bortvältrad!! Graven är tom!! Hon blir helt ifrån sig.  Någon har tagit Jesu kropp.  Hon gråter så hon skakar. Så hör hon en röst. ”Kvinna varför gråter du?”  Med ansiktet randat av tårar tittar hon upp.

Hon tror det är trädgårdsvakten och frågar tillbaka, för att försäkra sig: ”om du har burit bort Jesus, säg var du lagt honom så jag kan hämta honom”. Det är det enda hon bryr sig om, att hon måste få ta hand om hans kropp.

Hon förstår inte att det är Jesus hon pratar med. Hon är för upprörd för att känna igen honom. För inställd på att allt är förbi och förlorat.

Då hör hon sitt namn –  ”Maria!”  Lågmält, ömsint. Som så många ggr förr.
Jo, det ÄR Jesus. Och Maria Magdalenas långfredagssmärta förbyts i påskdagsjubel där hon står och torkar tårarna i det svaga gryningsljuset. Hon ser och förstår och för henne vänds allt från död till liv, från sorg till glädje och hopp, från mörker till ljus.

Jag tycker så mycket om påskdagens evangelietexter. Jag har ett flertal ggr predikat på påskdagen och jag har verkligen älskat det. Att få berätta om kvinnorna som har en så självklar huvudroll den här söndagen när det på riktigt handlar om hur livet segrar.  

Jag har tyckt sååå mkt om  att dela tankar om livets triumferande seger över ondskan och om hur döden får stå där med skammen.  Jag har tyckt att påskdagens evangelium varit ”lätt att översätta” till hur det är att vara människa. Det har känts ”enkelt” att utifrån uppståndelsebudskapet peka på hoppet, vilket ju är kyrkans – kan man säga – huvuduppgift. Kristendomens kärna.    

Men nu. Med krigets fasor och dess rapporter om upptrappat våld och råhet ständigt närvarande.

Kan jag ärligt och med övertygelse hävda att livet och ljuset segrar över mörker, ondska och död?  Kan jag peka på ett hopp i detta som ter sig som en enda stor förtvivlad hopplöshet?

Jag vet faktiskt inte. Jag är så bottenlöst förtvivlad över detta vanvettiga krig som trotsar all beskrivning i brutalitet och grymhet.  Media använde häromdagen ordet ”avhumaniserade” i en rapport om vad de ryska soldaterna är förmögna till. Jag vet inte om jag KAN hoppas längre. Jag VILL kunna hoppas. En person som jag talade med om detta gav mig de tröstande orden ”att vilja kunna hoppas, är inte det i sig ett påskbudskap?”.

Jo, tänker jag i min förtvivlan, i denna min vilja att kunna hoppas finns ändå liksom fröet till hopp nedlagt.  Om jag / vi inte ens vill hoppas, då är det uppgivenhet…Jag / vi måste vilja hoppas. För Zelenskis skull, för ukrainarnas skull. Det är min skyldighet. Som medmänniska på denna jord. Som diakon.

Och! –  Det finns ett trots i uppståndelsen.  I kraften i det obändiga livet som liksom inte ger sig. Där finns ett hopp! Som utgår från en levande, uppstånden Kristus.  Den vi bekänner oss till är en Gud som delar våra villkor hur fasansfulla de än är. En som vet allt om våld, övergivenhet och död. Jesus är förtrogen med helvetet på jorden för han har varit där.

Men inte bara har varit. Jesus ÄR där. I Ukraina. I ruinerna. Jesus lider, gråter förtvivlat med våldtagna kvinnor med söndertrasade underliv. Han delar ångesten med de 18-åriga ryska soldater som inte vill detta helvetiska  demoraliserande  uppdrag.

Det enda rättfärdiga är att detta krig upphör med omedelbar verkan.

Det enda som egentligen kan sägas är kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Och –  i den bönen ligger ändå ett hopp. I riktningen som pekar mot och söker den uppståndne. Den levande Kristus.

Något högljutt halleluja kommer inte över mina läppar denna påskdag. Det beror inte på att jag inte tror att Jesus har uppstått. För det gör jag.

Jag orkar inte, det skulle bara skorra falskt. Men ett brustet, trasigt Halleluja, knappt hörbart- klarar jag.  Det får vara nog. Amen

av Inga-Lena Dahl

Påskdagen 17 april 2022

Flatåskyrkan

Stanna eller fly – rädslan som prövosten

Sten Högberg predikade 6 mars över Matteus 16:21-23

En prövning för demokratin

En prövosten – är ett hinder som är så utmanande att skuffa undan att man måste bestämma sig för att antingen backa ur, av rädsla för förlust, skador och överansträngning och eventuell död, eller gå ”all in” och omvandla sin rädsla till energi oavsett riskerna. Idag är det elfte dagen på Ukrainas och Rysslands gemensamma prövosten – att rädda respektive krossa Ukrainas demokrati-drömmar.

Ukrainas ledare Zelenskyi kalkylerar med att demokratisk frihet får kosta de människoliv inklusive hans eget som troligen går förlorade. Rysslands ledare Putin kalkylerar med att utraderandet av Ukrainas demokratidrömmar får kosta tusentals människoliv och förstörda städer, bara han själv överlever i sin bunker och kan göra Rysslands och sin egen makt stort igen.

För 8 år sedan inledde Putin sin kampanj genom att låta invadera Krimhalvön med förklädda soldater som han låtsades inte kännas vid. 7 år tidigare invaderad Bush med hjälp av flera europeiska länder Irak, på falska grunder. När Stanforduniversitetet i USA hävdade att 650 000 civila irakier hade dödats vid invasionen hävdade Bush att det bara var 30 000 som dödats. Det var nog meningen att 30 000 skulle låta mer rimligt men även det var falsk propaganda. Troligen var det en summa döda man såg som rimlig inför beslutet att störta Saddam Hussein då. Både Bush och Putin har gjort orättfärdigt dödliga kalkyler för att skuffa undan ett hinder. Zelenskyi i Ukraina ser, utan egen förskyllan, att Ryssland rullar in sina mäktiga arméer för att få hans huvud på ett fat. Zelenskyi väljer att ställa sig själv och sitt folk som David mot Goliat oavsett kostnad, för att försvara de värden demokratierna i väst egentligen vill stå för. Låt oss följa Petrus i en för honom skrämmande men nyttig konfrontation med Jesus, som ensam tycks ha klart för sig vilket offer som måste göras för att mänskligheten ska nå sin frihet. 

Petrus både klippa och stötesten

Några verser innan denna berättelse har lärjungen Simon, just erkänt Jesus som Messias och fått bekräftelse av Jesus på att Gud har talat genom honom. Han har tillsammans med de övriga elva lärjungarna avlagt tystnadslöfte kring saken. Petrus blir i samband med det förordnad till ledare för gruppen och får sitt tillnamn Petrus – Klippan.

Nu är tiden inne för Jesus att föra lärjungagruppen ut på djupare vatten. Att konfrontera dem med en innebörd av Messias-skapet som inte ingick i deras världsbild. En innebörd som skulle få deras tillvaro att skakas om i grunden. Även om Jesus under flera tillfällen droppar tanken om sitt lidande och förmodade död, för att det ska sjunka allt djupare in i medvetandet hos de tolv, är det är ett starkt motstånd. Det är som om de inte vill fatta. De tre förutsägelserna är stationer på vägen mot Jerusalem där allt sedan sker.

Messias ska lida, dö och uppstå

Budskapet handlar om att den Messias, som lärjungarna tror ska leda dem och deras folk till seger mot romarna och göra dem till ett fritt folk, som kunde styra sitt öde genom traditionella Folkförsamlings beslut. Denne Messias skulle alltså förnedras genom lidande och död??? – deras frihetsdröm skulle dras i smutsen och förhånas. Alla dem som hoppats på att Jesus skulle befria dem från hopplöshet och förnedring, skulle alltså tvingas in i hopplöshet igen. Hoppet kan få många människor att stå ut med sitt eget och andras oro och rädsla inför framtiden. Men utan hopp är det svårt att stå ut att se människor som förnedras, förkastas och dödas. Allt blir så meningslöst.

Satan – motståndaren

Vi kan ha stor medkänsla med Simon Klippan, då han försöker uppmuntra den mycket pessimistiske Jesus som fått för sig att han inte kommer att lyckas i sitt uppsåt att bli erkänd som Messias.

Men Jesus hade ett annat uppdrag. I öknen har han avvisat makten att rädda människorna från hunger. Han avvisade möjligheten att bli en religiös folkledare som bevisar att han är Guds gunstling. Han avvisar den politiska makten över världens länder. Petrus ord blir ett eko av frestaren i öknen. att förändra sin idealiserade världsbild utifrån de förutsättningar de faktiskt äger. Världen var ännu inte mogen att ta emot en Messias som var beredd att stå kvar när våldsmakten ville röja honom ur vägen. Många var rädda för att han skulle inspirera folket till uppror. Det kunde ställa till det för det rika skiktet som samarbetade med romarna. Rädsla föder våld i maktens händer, men föder lätt flykt i den maktlöses händer. Rädslan för att den hoppfulla världsbilden skulle kollapsa födde motstånd mot Jesus budskap om gästfrihet och kärlek till nästan – grannen eller främlingen. Jesus ger motståndet namnet Satan. Satan är den himmelske åklagare som inför Gud anklagar Job för att vara orättfärdig och beredd att lämna Gud om han skulle drabbas av lidande. Namnet Satan får också den som i öknen frestade Jesus att överge sin kallelse och använda Guds makt till att själv få makt att rädda världen. Jesus uppdrag var inte att rädda världen genom makt, utan att genom lärjungarna visa vilka redskap de redan har att i samverkan med alla andra rädda världen från ondskan herravälde.

Att stanna och inte fly, när rädslan blir för stark

För Petrus är det en svår prövning att bli kallad Satan. En händelse som omedelbart tar ner honom på jorden från den himmel han hamnat i vid sin tidigare utnämning till ledare. Han hämtar sig inte förrän efter Jesus uppståndelse. Eller också påbörjas Petrus förvandling här – den förvandling som får honom att våga möta alla de mörka sidor tillvaron är full av. Det är just i mötet med eget och andras lidande som EVANGELIET – Glädjebudskapet får sin sannaste betydelse, och skapar det hopp och den tro och tillit, som föder kärlek till världen och livet. En räddhågad, undflyende människa har svårt att förmedla EVANGELIUM – även när det skapat hopp hos henne själv. En självcentrerad och framgångsinriktad människa har svårt att förmedla EVANGELIUM – trots att det skapat handlingskraft hos henne själv. Det är först när EVANGELIET omskapat vår världsbild så att vi vågar stå ut med rädslan inom och omkring oss, vi vågar bära dem som förlorat mycket. När vi insett att nästa gång är det jag som kanske förlorat. Att som Jesus se rädslan och därmed försöken till flykt från framtida lidanden, som ett provocerande motstånd, kan ge mig modet att stanna kvar när världen förmörkas och ge mitt bidrag till ljuset,

Matteus 16:21-23

1:a i Fastan, II, Prövningens stund

Flatås den 6 mars 2022

Sten Högberg

Ett annat liv är möjligt

Inga-Lena Dahl, diakon och konstnär predikar i Flatåskyrkan på 4 söndagen efter Trettondagen då temat är Jesus är vårt hopp.

’Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herregud, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå”. Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.’

Joh 5:1-9

Jag vill börja med att säga att min tolkning av vad mannen har för sjukdom – utifrån beskrivningen i berättelsen –  är att han är förlamad. Dock står det inte rent ut i texten. 

”Vill du bli frisk?”

Frågan kan i förstone te sig märklig, rent av snudd på oförskämd. Jag menar, att fråga ngn som varit sjuk i 38 år om hen vill bli frisk… 

Den Jesus jag lärt känna slänger inte ur sig saker gripna ur luften. Det finns alltid en djupare mening med det han säger.

Så – Kan det vara så att Jesus har ngt annat än det gängse hälsobegreppet i tankarna när han ställer sin fråga? Något han vill göra mannen vid Betesdadammen uppmärksam på?

Ja, så tror jag att det ligger till. 

En sak jag tänker med frågan Jesus ställer till den sjuke mannen är att Jesusbemyndigar honom. Jesus tillskriverhonom ansvar för sitt liv. Med sin fråga visar Jesus att han liksom ser bortom mannens handikapp… För jag tror att den sjuke mannen är så ett med sin sjukdom att hela hans identitet är kopplad till hans sjukdomshistoria.

Det är ju också som om mannen inte riktigt hör Jesu fråga, så inne i sig själv och sin identitet som icke-frisk är han att frågan inte riktigt når fram. Jag tänker mig att han hör den ”på avstånd” för hur skulle han – som inte på 38 år fått ngn hjälp – på allvar kunna tro att den frågan gäller honom? Och varför skulle det hända idag…? Och – av de fortsatta verserna i evangeliet framgår att mannen inte alls kände Jesus. Alltså – en vilt främmande människa som frågar om mannen vill bli frisk…Nej,vad i hela världen ska han tro?

Så jag tror att till saken också hör att mannen faktiskt inte vet vad han ska svara. Vad då bli frisk? Vad innebär det…? Vill jag det? Frågan oroar. Och mannen svarar varken ja eller nej. 

Osökt kommer jag att tänka på uttrycket ”Man vet vad man har men inte vad man får”. Det kända vs det okända. Visshet ger trygghet, ovisshet gör många av oss otrygga.

Kanske hade mannen också – hur konstigt det än kan låta- en viss ”fördel” av sin utsatthet. Missförstå mig rätt.

Jag tror de flesta känner till begreppet ”sjukdomsvinst” som handlar om att det ibland finns så mycket positiva erfarenheter av att vara sjuk att det kan försvåra lusten att bli frisk igen. Man kan få betydligt mer uppmärksamhet och hjälp som sjuk än som frisk. Tex.

Och i överförd betydelse: Att med hänvisning till sin sjukdom låta bli att ta tag i sitt liv. 

Jag menar nu absolut inte att det aldrig skulle vara befogat att – pga sin sjukdom / tillstånd/situation – låta bli eller ”slippa undan”. Eller att det inte skulle vara okej att klaga eller ha rätt att tycka att livet är både orättvist och besvärligt i tider av bekymmer och sjukdom. 

Inom parentes sagt så vet vi ju också att många människor rycker in och rycker ut hur trötta de än är eller hur dåligt de än mår. Vilket är en annan sida av myntet som rakt inte är hälsosamt. 

Begreppet sjukdomsvinst hänger ofta samman med ett annat – offerkoftan. Har vi stiftat bekantskap med det plagget är steget inte långt till bitterheten. Som är ett förödande gift. 

Jag vet naturligtvis inget om den lame mannens inre liv. Men OM han satt fast i självömkan / bitterhet behövde han i dubbel bemärkelse befrias. Botas. Helas.

Jesus utmanar mannens tvekande uppsyn, hans rädsla om vi så vill. Jesus bryr sig av allt att döma inte om mannens icke-svar utan botar honom ändå. 

Är Jesus i framfusigaste laget här…? 

En händelse från mitt eget liv: Jag tränade på något med hjälp av en person. Jag hade kommit till ett nytt moment, kände visst obehag, ville inte, försökte slippa undan, stå kvar på den ”gamla nivån”. Det var väl bra nog bla bla bla.

Det örat lyssnade inte personen vid min sida på, för han visste att ”något annat /större” var möjligt. Och så – ja, jag tog det där steget.Och upplevde en oerhörd lättnad. Stolthet. Glädje. För mycket sagt att det förändrade mitt liv, men det betydde mkt. Jag växte som människa.

Att Jesus gör som han gör visavi den sjuke mannen vid Betesdadammen är för att Jesus VET att ett annat liv är möjligt. Ett HELARE liv, inte nödvändigtvis enklare, men som sagt ett helare.

Mannen botas, och får därmed livet tillbaka.Förlamningen släpper sitt grepp. Mannen kan röra sig igen. Helt obehindrat. Fattar vi? Efter 38 år! Livet drabbar honom med full kraft. Förlamningen släpper i dubbel bemärkelse. Han får ansvaret tillbaka. Plikterna. Lusten. Rosorna. Och törnet. Allt. 

Jesus tar mannen vid handen och leder honom helt enkelt tillbaks till HELA det pulserande Livet. 

Jesu fråga och uppmaning till mannen vid Betesdagäller också dig och mig. Föreställ dig att Jesus kommer in i Flatåskyrkan här och nu och stannar till hos var och en av oss med sin fråga och uppmaning: ”Inga-Lena/ Hans-Olof/ Karolina eller vad vi nu heter, Vill du bli frisk?” 

Vad betyder den frågan för dig? Är det ngt du ”sitter fast” i som du behöver befrias från så luften runt dig blir lättare att andas? 

VILL DU BLI FRISK? Hur vi än svarar – med ett JA eller med att börja beklaga vår utsatthet/hjälplöshetså kommer Jesus med uppmaningen STIG UPP TA DIN SÄNG OCH GÅ. ”Stig upp nu, Inga-Lena, dags att gå vidare. Livet väntar…” 

Bara du vet vad Jesu uppmaning innebär för just dig. Kanske kravfylld? Du kanske – likt den lame mannen – grips av oro över vad det kan komma att innebära. 

Ett visdomsord att liksom ta spjärn mot i sammanhanget kan vara Søren Kierkegaards, den danske filosofen och teologen som har sagt: ” Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”. 

Jag säger tidigare i min predikan att Jesus tog den lame mannen vid handen och ledde honom tillbaka till livet. Jesus finns vid din och min sida också och vill dela livet med oss hur det nu än ser ut. I hans egna löftesord får vi vila: ” jag är med er alla dagar intill tidens slut”.

Amen

Av Inga-Lena Dahl

2022-01-30

Flatåskyrkan

Det lilla har betydelse

I filmen American History X berättas det om en man som heter Derek. Hans liv präglas av mörker och hat. Han dras med in i en nazistisk organisation. Vid ett tillfälle när allt har gått åt skogen och han själv sitter i fängelse träffar han en afroamerikansk man.
De börjar samtala och denna man beskriver hur han själv brukade skylla allt på alla andra. Hur hans liv blev en återvändsgränd.
Sen säger han så här:
-Jag fick inga svar – för jag ställde fel frågor.

Om man ställer fel typ av frågor så får man oftast fel svar

Bibeltexten idag är från slutet av Matteus evangelium. Jag tror att vi ofta kommer med fel frågor här. Vi anar från texten att detta verkar handla om tidens slut och att en dag skall alla människor dömas. Vi befinner oss i slutet av kyrkoåret. Allt verkar peka mot det som ligger framför. Där borta.
Jag tror att en vanlig fråga att komma med till denna text är:
Hur skall jag göra för att hamna på rätt sida? Man känner rädsla! Funderingarna rör sig ganska snabbt till livet efter detta?
Hur blir det med domen & himmel & helvete.
Min poäng är fokuset flyttas framåt till något ”där borta”

Jag vill att vi skall försöka komma med en annan fråga till texten idag.
Tänk om frågan som Jesus vill att du skall ställa dig är ”Vad gör jag med ditt liv idag?”
Byt namn – domsöndag eller Kristus konungens dag.
Jag tror det finns fler skäl till att vi ibland kommer med fel frågor till denna text.
Denna söndag kallas ju i vår del av världen för domsöndagen. Kombinationen av namnet och att det är en mörk och grå årstid gör att denna söndag upplevs som väldigt tung, ödesmättad.
Det är dom, framtid och mörker.

Kristus konungens dag

I andra delar av kristenheten kallas denna söndag för ”Kristus konungens dag”.
Från det perspektivet kan man säga att dagens text i första hand vill påminna oss vad det innebär att ha Jesus som sin kung. Vad betyder det om Jesus är kung här och nu.
Det namnet kan hjälpa oss att börja skifta fokus. Ställa nya frågor.

Matteus beskriver hur hela världen står inför Kristus och skall dömas.
Det verkar som att Jesus berättar en liknelse där han själv agerar herde/domare och kung. Getter skiljs från får.
Jag vet inte om du har tänkt på det men de handlingar som beskrivs som att de ligger till grund för att antingen belönas eller visas bort. De är ganska så vardagliga.
Det är inte storslagna händelser.
Det är inte så att fåren som ”får faderns välsignelse och får överta riket” – har gjort helt enastående stora ting.
De har inte startat varsin egen biståndsorganisation.
De har inte varit presidenter.
De har inte etablerat några kyrkor.
de har inte gjort stora saker.
Snarare är det så att fåren som belönas – utan att ha varit medvetna om det har gjort små vardagliga handlingar av godhet.
De har gett vatten när någon varit törstig.
De har besökt den som är ensam.

Vardagliga goda handlingar

De har gett mat till den som är hungrig. Vardagliga saker.
På samma sätt är getterna omedvetna om att de missat att göra dessa vardagliga goda handlingar.
Har ni också tänkt på att de är dessa handlingar som upptar den stora delen av texten. Av 15 verser så handlar 10 om dessa vardagliga handlingar.
Jag tror så här: Det Matteus vill komma åt i texten är – det Jesus ville säga.
Det lilla har betydelse – det lilla som vi gör med våra liv idag.
Det har betydelse – det lilla som vi väljer bort att göra idag har också betydelse. Där är textens fokus.
Här och nu.

I lördags hade vi en klimatföreläsning här i Flatåskyrkan.
En av de känslor som kan komma över oss i förhållande till klimathotet är just känslan ”gör det någon skillnad det lilla jag gör?”
Jag tänker att dagens evangelietext kan ge oss ännu ett skäl att svara ”ja” på den frågan.
Så den relevanta frågan till bibeltextentexten är inte.
Hur skall jag göra för att hamna på rätt sida? Är jag en get eller ett får? Hur blir det med livet efter detta?
De frågorna hjälper oss inte – de flyttar fokuset åt fel håll.
Den relevanta frågan som texten vill få oss att reflektera över är mer självrannsakande. Hur lever jag mitt liv? Utifrån mina förutsättningar. Hur lever jag mitt liv?
Om vi gör denna text till en berättelse som primärt skall säga något om himmel och helvete så missar vi textens viktigaste poäng.
Frågan texten ställer är: Om jag tillåter Jesus vara kung/herde/domare i mitt liv. Hur skall då mitt liv se ut?

Det lilla har betydelse
Där finns det i texten en tydlig uppmaning.
Om jag säger mig tillhöra Jesus – bär mitt liv då spår av det då?
För där Gud är kung.
Där får hungriga mat.
Där Gud är kung där får nakna kläder.
Där Gud är kung där upprättas de kränkta.
Jag kan se hur Matteus samlade sin församling och läste denna texten och att den då både fungerade tröstande.
”Det minsta lilla du gjort det har betydelse – har du gett bröd till någon, det har betydelse, har du uppmuntrat någon det går betydelse.
Men jag kan också se hur han med samma text – faktiskt vill skrämmas. Kanske för att skaka liv i någon.
”Har ditt liv kommit att handla bara om dig själv, dina egna och därmed inte tagit dig an de utsatta och svaga – då har du missat det som är det verkliga livet – då har du missat Gud”

Vi vill så ofta veta hur berättelsen skall sluta
Låt oss försöka komma till den här texten med andra frågor än: Vad händer efter döden? Hur blir det med domen?
Hur blir det med himmel och helvete.
För sanningen är den. Ingen vet. Inte du och inte jag.
Vad vi vet – och kanske blir påminda om i dagens bibeltext är – att det lilla, kanske till och med oansenliga vi gör idag har betydelse.

Amen

Av Martin Karlsson

21 november 2021

”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.«”
‭‭Matteusevangeliet‬ ‭25:31-46‬

Den snabba världen och den långsamma resan

Predikan om högt tempo i vår kultur och värld.

Om jag kommer ihåg rätt från fysikundervisningen och jag tror inte att den uppgiften jag kommer ihåg har ändrats – så tar det ungefär 8 minuter för ljuset att färdas från solen till jorden. Det betyder att ljuset har en hastighet i lufttomt rum på exakt 299 792 458 m/s.
Ett vanligt charterflygplan tar oss ner till Medelhavsområdet på drygt 4 timmar. Det betyder att när vi sitter i flygstolen gör vi det i c.a 900 km/h
Ett SMS som du skickar från din mobil når oftast mottagaren på några sekunder och då har ditt meddelande färdats trådlöst och hittat rätt mobil av alla som finns.
Ska du säga något i vår tid skall det sägas kort och koncist. Vi läser inte dagstidningar eller böcker i samma utsträckning längre. Vi föredrar Twitter. Där har du max 280 tecken på dig. Snabb kommunikation.

Vi kan hitta oändligt många exempel på hur snabb vår värld har blivit, tekniken har fört oss långt vad det gäller hastighet, effektivitet och möjlighet.
Högt tempo värderas högst i vår kultur. Man ska ha många intressen. Många bollar i luften. Hinna med mycket. Man skall Vobba – alltså jobba samtidigt som man tar han om sjuka barn. Och lunchen kan man ta samtidigt som man hanterar lite jobbsamtal. Allt skall hinnas med. Man skall vara effektiv. Det skall gå fort.
Allt detta sammantaget är både imponerande och fascinerande men det är samtidigt skrämmande.
Idag har jag satt rubriken ”Den snabba världen och den långsamma resan”

Problemet/Frågan:
Det som fångade mitt intresse var snarare frågan om vad som händer med oss i denna snabba värld? Hur reagerar kropp och själ på denna hastighet som vi lever i. Klarar vi av att leva i ett ständigt högt tempo?
Om all reflektion och all eftertanke, som ju är så viktigt för livet – om det nu ska göras på några sekunder i vår snabba värld – Hur påverkar det våra beslut och ställningstaganden? Vi ställs i vår tid nästan oupphörligt inför mängder vägval och många av dom valen kräver blixtsnabba beslut. Vad gör mängden av sådana beslut med oss?
1

Vi känner att det här temat skapar många frågor och tankar och jag har samlat mina funderingar under några rubriker:
Oron att inte hinna med allt!
Känner du igen dig? Drabbas du också av den där oron ibland?
Att de allra flesta har väldigt mycket som händer runt omkring sig och familjen det har blivit vardag i vår tid. Vi har blivit ett almanacksfolk och har vi inte det vi ska göra i almanackan så har vi det i vårt huvud – och ibland känns det som att det blir fullt- vi hinner inte med.
Vad beror det på att vi inte hinner med allt?
Ibland är svaret – Brist på planering – Det är väl bara att gå till sig själv och upptäcka att det händer att jag gör mycket annat än det jag egentligen skulle.
Ett annat svar på frågan; Vad beror det på att vi inte hinner med allt?
skulle kunna vara – Oförmågan att säga nej – En del är bra på att säga nej, nästan för bra medan andra lovar i ett svagt ögonblick. Sen går tiden snabbt och plötsligt skall det där du lovade vara gjort.
”Så står vi där med vår bristande planering och allt vi har lovat. Som ett brev på posten kommer oron. ”
Visst är det så att vi är olika även när det kommer till oron. För en del av oss ligger oron nära till hands och det måste inte vara en mängd saker som ligger framför för att oron ska ta tag i oss. Det är som att vi klarar olika hård belastning, vi människor och dessutom är det nog så att i olika tider av livet har närmare eller längre till oron. Men oavsett.

Kanske inte ens är meningen att vi ska vara supereffektiva hela tiden? Måste allt hinnas med?
Vid ett tillfälle talar Jesus om oro och att inte bekymra sig.
Det han säger är så bra.
”Bekymra er inte…Se på fåglarna de sår inte, skördar inte och samlar inte i la- dor, men er himmelske fader föder dem…”
Sen tittar han på marken och säger:
Se på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Var kom deras skönhet ifrån. Inte från deras eget arbete. Från Gud. De är bara i sig själva vackra.
Jag hör i Jesus ord ett alternativt livsackord. Ett annat sätt att vara. Ett motgift mot sjukan att hinna allt.
2

Så min slutsats blir; Man blir inte en bättre människa bara för att man hinner med allt. Själva värdet, tillgången, styrkan hos en människa ligger inte i det vi presterar, det finns ett värde som ligger på ett annat plan och det behöver vi komma ihåg när oron över att inte hinna med allt tar tag i oss. Där har vi vår sanna identitet.
4) Att öva sig i närvaro!
För det finns sätt att arbeta mot ett skenande tempo – en värld som går för fort för vårt eget bästa.
En sådan sak vi kan göra är, förutom att påminna oss om vår verkliga identitet i Gud – ”öva sig i närvaro”. Det är min sista punkt i min predikan.
I en snabb och växlande värld är risken alltid stor att närvaron blir lidande, vi hinner inte landa hos varandra.
Jag tänker på jobbkonferenser. När man träffar massa folk. Man pratar med en kollega, men man ser samtidigt i ögonvrån en annan kollega som man vill prata med, och i nästa ögonblick nästa kollega, och nästa, och nästa…
Det blir som att vi hela tiden svävar en bit ovanför, vi får inte markkontakt.
I en av våra barnsånger som vi sjöng idag, sjunger vi; Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud…

Tänk om det är sant, inte bara som sång utan sant på trons område och sant i våra mänskliga relationer att den viktiga närvaron har med markkontakt att göra. Att stå med fötterna på jorden och möta människor i deras liv. Att det är det Gud begär av oss – närvaro.
Kan man öva sig i det? Kan man träna upp förmågan att vara närvarande i det man gör? Ja, närvaro kommer inte av sig själv – jag tror det är ett medvetet steg, Jag vill vara där, jag väljer att lyssna. Det är nog det som är den långsamma resan, den resa som i slutändan visar sig vara den som når målet.

Av Martin Karlsson

14 nov 2021

15 aug: Tro och liv

Denna söndag har fått temat tro och liv och handlar om hur vi kan leva våra liv så att det inte bara blir tomma ord. Ni kan läsa texten i Luk 18:9-14. Där beskrivs hur en farisé tror sig leva rättfärdigt, men visar sig vara självfixerad tillskillnad från tullindrivaren som är illa ansedd.

Helige gud, vi ber om ärlighet i vår tro och rättfärdighet i våra gärningar. Hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv. Genom Jesus Kristis, vår Herre. Amen.

Bön från Gudstjänstwebben Equmeniakyrkan, stödmaterial för gudstjänst.

Det är lätt att prata om att göra saker, men desto svårare att få saker gjorda. Många av oss har nu haft semester och fått ett skönt avbrott från vardagen. Det har känts avlägset, i alla fall för mig, att använda den tiden till att engagera mig för viktiga frågor istället för att vila upp mig. Men det har ändå varit svårt att blunda för vad som händer i vår värld, exempelvis med vårt klimat. På tv ser vi fler och fler naturkatastrofer med översvämningar, bränder och torka. Människor tvingas lämna sina hem och blir klimatflyktingar. Men vad kan vi göra för dessa människor? Jag tänker på alla lokala organisationer som biståndsorganisationen Diakonia stöttar runt om i världen, där lokalbefolkningen satsar allt för att vara med och förändra sin situation. Diakonia betyder mycket för mig då jag varit aktivt som volontär i många år och då jag fått se hur de stöttar samarbetsorganisationer på plats i Thailand och Myanmar. I ärlighetens namn är jag inte lika aktiv idag, då livet med barn kommit emellan, men jag tycker fortfarande det är en bra organisation som ger människor verktyg att själva kunna förändra sina liv. Jag tycker även vi ska känna stolthet över att vi, Equmeniakyrkan, är en av Diakonias huvudmän. Om du vill veta lite mer om Diakonia kommer här en film på 1 minut.

https://youtu.be/caWtuOboX9o

Då klimatförändringar ofta drabbar människor i fattigare länder hårdare finns inte valet att blunda för problemen på samma sätt, det är bara att kämpa på. En av Diakonias samarbetsorganisationer har ett vattenprojekt, där människor får nya verktyg för att kunna anpassa sitt liv efter klimatförändringarnas effekter. Jag har här nedan tagit med text och bild från Diakonias hemsida, som beskriver hur människor påverkas när glaciärerna smälter bort.

ATT ÖVERLEVA NÄR VATTNET SINAR

– Det är varmare nu och solen bränner starkare. Regnperioderna är osäkra, det blir svårare att odla och det finns knappt något vatten, säger Margarita Huamaní.

Hon bor i Chaquicoccha, en av byarna på väg upp mot Perus tropiska glaciärer. Med hjälp av Diakonias vattenprojekt anpassar hon och de andra byborna sig med smarta lösningar för att kunna överleva när klimatförändringarna slagit till på allvar.

Vattenbristen är akut för invånarna i den andinska byn Chaquicoccha. Glaciärerna som fungerat som vattenreservoar för byn har nästan helt smält. Dessutom har vädret blivit mer extremt. Situationen för bönderna har försämrats avsevärt. Och att hitta nya sätt att odla är nödvändigt för att kunna leva kvar här.

– Att bo i stan är inte för mig. Jag är född att leva på landet, att odla, säger Margaritas man Eugenio Callahua.

Klimatet är mer oförutsägbart och växlar snabbt. För att grödorna ska stå emot plötslig kyla har Margarita och Eugenio planterat träd som skydd. De har fått stöd av vattenprojektet med idéer om hur de kan spara vatten. Installation av vattenspridare har minskat risken att grödorna ska dö när torkan plötsligt slår till. Alla i byn arbetar nu kollektivt för att förbättra odlingsmöjligheterna och anpassa sig till nya system.

– Vi har avancerat mycket i hur vi tar vara på och använder vattnet för att odla ekologiska grönsaker. Det gör odlingen mer säker. Innan visste vi aldrig hur mycket vi skulle få ut eftersom vädret varierade så mycket.

Text och bild från Diakonia

Det finns olika sätt att vara med och stötta Diakonia i deras arbete, exempelvis bli månadsgivare. Läs mer på deras hemsida Diakonia.se. Det är lätt att vilja vara med och förändra, men svårare att verkligen göra det. Det är då skönt att det finns enkla, mindre tidskrävande, alternativ och att det finns andra vi kan inspireras av.

Detta var mina tankar om dagens tema tro och liv, om att känna att man inte gör tillräckligt och att få inspireras av de människor som gör mycket för att förändra världen.

Varma hälsningar

Frida Karlsson, värdgrupp 5