Vilken är din åsna, kan du låna ut den?

Det är första advent. Många kyrkor runt om i landet är mer välfyllda än de flesta andra söndagar idag. Av tradition och på grund av sitt fina innehåll har den här dagen blivit vår allra största kyrkogångsdag. Man kan fundera över varför första advent känns så bra och är så viktig för så många.

Säkert betyder igenkännandet väldigt mycket. De gemensamma psalmer och sånger vi sjunger, körens sånger, ljuständningen och bibeltexterna. Allt eller nästan allt är bekant, vi känner oss trygga och hemma i det som händer i kyrkan den här dagen.

Finns det några problem med det här med igenkännandet? Nej, jag tror egentligen inte det. Det enda jag kan tänka mig skulle väl vara en risk för att vi inte är riktigt så koncentrerade som vi skulle kunna vara. När jag känner igen nästan varje rad i sång- eller bibeltexterna kanske jag lyssnar utan att riktigt höra.

Två lärjungar sänds iväg för att hämta åsnor
De ska hämta ett åsnesto och hennes föl för att Jesus ska kunna använda dem när han rider in i Jerusalem. Två lärjungar – när Jesus ger sina lärjungar uppgifter, när jag skickar iväg dem för att vara borta längre eller kortare tid, så får de i stort sett alltid gå minst två och två. De ska inte gå ensamma! Det finns någonting i detta mönster, något som kyrkan genom alla tider tagit vara på; trons liv levs bäst tillsammans, inte i enskildhet. Redan den första kyrkan gav exemplet: med utgångspunkt i lärjungagruppen växte en församling fram, en grupp människor som trots stora inbördes olikheter formar en gemenskap för trons liv och för tjänsten för Gud och medmänniskorna.

Precis som i alla tider sedan dess hade människorna i den första kristna församlingen kommit till tro på olika sätt. Några av dem hade egna stärkande och livgivande möten med Jesus. Andra hade kommit till tro genom de ord som de ursprungliga lärjungarna talade om denne Jesus. Och några hade säkert fått möta den människokärlek och medmänskliga tjänst som utgick ifrån församlingen och fängslats av den och börjat fråga varför församlingen handlade som man gjorde.

Eremit i Flatås?
Kommen så här långt i min predikoförberedelse kom jag plötsligt att tänka på eremiter. Visst har det funnits eremiter, människor som verkligen levt ensamma med sin tro. Det är förstås sant, men eremiterna har alltid varit undantag och de har inte levt ensamma med sin tro bland andra människor – det skulle inte gå att bo i en lägenhet här i Flatås och vara eremit. Eremiterna har sökt den totala ensamheten, ofta i öknar eller avlägset belägna grottor. Så alltsedan den första församlingens tid har tron i all huvudsak varit något som formats och levts gemensamt!

Den fullvuxne mannen på åsnan – man kan fundera över hur det såg ut. Det finns ju något kungligt eller kungalikt över scenen. En triumferande kung tågar in i en stad som ska intas. Men mitt i det konungsliga anar vi också något av humor, ironi, parodi. Bara i detta att han brukar en åsna har ju Jesus gått vid sidan av det självklara kungliga. Och så sitter han, den fullvuxne mannen, på åsnan, och han gör nog lite grand narr av det överdrivna hyllandet av maktpersoner och andra som av en eller annan anledning hamnat i centrum.

Ibland tror jag vi tänker för märkligt och underligt om Gud och placerar Gud dels långt bort och dels bara i det som vi kan kalla det övernaturliga, mystiska och det som har med under och mirakel att göra, långt från oss och våra vardagsliv.

Men här, i vår berättelse idag, är det vardag som gäller
Både åsnan, arbetsdjuret, och mantlarna som läggs ner inför Jesus där han rider in, talar om för oss att Jesus har bruk för och vill ta bruk av det vardagliga, det vanliga och att vi just i det vanliga, enkla kan få ha mycket med Gud att göra.

En krigare, en kung, skulle alltså ha valt ett annat djur, en häst eller kanske en kamel i den delen av världen, för att ge den rätta ”touchen” åt sitt intåg. Detta avvisar Jesus alltså och väljer åsnan. Kanske kan man säga att han istället för makt och pampighet väljer vardag och också en sårbarhet. Han sitter närmare marken på en åsna ån på en häst eller en kamel, närmare människorna, mer åtkomlig, tillgänglig.

Min erfarenhet är att det ofta kan vara väldigt fruktbart när jag läser eller lyssnar till en bibelberättelse, att försöka tänka mig in i berättelsen väldigt konkret, tänka mig att jag är någon av de människor bibeltexten berättar om. Någon av dom omkring Jesus då, när det är en berättelse ur evangelierna.

Människorna i folkmassan tänker jag på nu – ”folkmassan” förresten, det framgår inte så tydligt hur många det faktiskt var. Några av dem var säkert sådana som tyckte om att det hände någonting i deras stad, de drogs med av uppståndelsen och oväsendet men var kanske egentligen rätt likgiltiga inför honom som kom där. Några andra stod nära därför att de var övertygade om att det var något mycket speciellt med denne Jesus. Andra var säkert nyfikna men samtidigt lite tveksamma.

Kanske hittar vi oss själva i någon av de här grupperna. Vi finns säkert här i kyrkan idag med lite olika motiv och av lite olika orsaker.

Sårbarheten hos Jesus nämnde jag nyss. Något av den sårbarheten fanns det väl en del av också hos folket runt honom när han red in i Jerusalem, och den finns väl också hos oss till viss del när vi ska förhålla oss till honom.

Mitt förhållande till Jesus hänger samman med mitt förhållande till medmänniskorna
Den tolkningen och den förståelsen av livet har han själv gett oss. Tydligast gör han det i liknelsen om kungen, fåren och getterna, där han beskriver hur fåren och getterna, som måste förstås som vi människor, har handlat olika mot andra. Några har klätt de nakna, gett de hungrande mat, besökt de ensamma, de sjuka och de som sitter i fängelse, varit med och gett rum åt de hemlösa. Andra har inte gjort något av detta. Och Jesus beskriver i liknelsen hur kungen säger: ”Det ni gjorde för dom, det gjorde ni för mig” och ”Det ni inte gjorde för dom, gjorde ni inte heller för mig”. Jesus säger ju egentligen mer än att förhållandet till medmänniskorna hänger samman med förhållandet till honom, han säger ju faktiskt att förhållandet till medmänniskorna är förhållandet till honom själv.

Tre funderingar kring delar av texten, utifrån just det perspektivet.

Två lärjungar får som sagt uppmaningen att gå och hämta åsnor. De får maningen på ganska lösa grunder, Jesus är inte sådär väldigt tydlig i sina instruktioner.  Han vet tydligen bara att någonstans där borta finns det några åsnor. Det hade ju inte varit underligt om lärjungarna åtminstone hade ställt sig tveksamma till hans maning om att gå. Men av någon tveksamhet syns ingenting i texten. Min övertygelse är att gudomliga maningar, maningar från Jesus Kristus når oss då och då. Maningar som då helt naturligt har med andra människor att göra. Kanske handlar det om någon vi skulle kontakta, besöka eller höra av oss till. Kanske om en tjänst och praktisk hjälp. Kanske om att ställa en fråga om hur det är, egentligen.

Vissa människor har ett väldigt naturligt sätt att ta till sig dessa maningar och göra det de upplever sig manade till. Men en del av oss kan vara rätt tröga, tror jag. Kanske kan de två lärjungarna lära oss något om att gå på Herrens maning.

Åsnorna tillhör någon annan. Det är varken Jesus eller någon av lärjungarna som äger dom. När någon av de andra evangelisterna beskriver samma händelse, så är det faktiskt några personer som vill stoppa lärjungarna, när de lossar åsnorna. Men när de får höra till vad åsnorna ska användas, så går de med på att låta åsnan följa med lärjungarna.

Var har vi vår tids åsnor? Eller mer personligt formulerat: Vilka är dina åsnor?
Det vill säga vad har du, som Gud för sina människobarns skull behöver få använda sig av? Är det tid? Är det omsorg och omtanke? Är det pengar, din konstnärliga begåvning eller din händighet? Är det bilen, dina ledaregenskaper, någon del av din bostad? Är det din bön och dina goda tankar, din goda hand med barn eller med äldre? Vilken är din åsna och hur gensvarar du när någon kommer och vill använda den?

När Jesus så kommer ridande, nerför bergsidan, in mot staden, så finns där människor med kvistar från träden i sina händer. Några viftar med dem och hyllar honom, andra strör kvistarna på vägen där han rider fram på åsnan. Och några tar av sig sina egna mantlar och lägger ner dom för honom.

Och jag tänker: Vad sätter stopp de gånger jag lyssnar dåligt till Jesu maningar att göra det ena eller andra? Vad hindrar dig från att ställa din åsna i Guds och människors tjänst, att släppa till? Ja, kanske handlar det om att någonting finns, som jag och du skulle behöva lägga av, lägga ner inför Jesus, liksom människorna la ner sina mantlar framför honom. Kanske heter hindret stolthet, rädsla för vad människor ska tycka eller kanske tänker jag lite väl mycket på mig själv och mitt. Kanske är hindret mycket mindre och mindre allvarligt än så, kanske är vi bara ouppmärksamma på behoven omkring oss.

Tillbaka in i berättelsen till sist. Vi står där, några närmare, några längre ifrån, men de flesta av oss ändå med blicken och intresset just nu riktade mot honom som kommer ridande där på åsnan. Några av oss helt uppslukade av honom, andra mer fundersamma, undrande. Kanske anar vi något av friden omkring honom mitt i bruset, något av det ljus han bär med sig och sprider omkring sig och den läkedom för våra sår och förlåtelse för våra misstag som han gör tillgänglig för oss. Vill vi öppna hjärtat för honom? Amen.

Predikan i Flatåskyrkan, första advent, 1/12 – 2013

Matteusevangeliet 21:1-9

Av Peter Carlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s