Av sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större

Hur berättar man för en sjuårig pojke att hans tvillingsyster och mamma har varit med om en svår bilolycka? Det var ingen lätt uppgift Fredriks pappa hade framför sig. ”Fredrik, det har hänt en olycka. Mamma och Cecilia har blivit påkörda av en buss och har åkt till sjukhuset. Vi får åka och hälsa på dem nu på en gång.” De sa nästan ingenting under bilfärden, men till slut bröt fredriks pappa tystnaden. ”Cecilia förlorade en hel del blod i olyckan, och blod behöver man ju för att leva, det vet du. Nu är det så att ni två har samma sorts blod, eftersom ni är tvillingar. Kan du tänka dig att ge blod till din syster?” Fredrik satt tyst en stund. ”Kommer det att göra ont?” undrade han. ”Det känns lite grann när de sticker in nålen, men inte så mycket.” Fredrik funderade en stund till, och sa sen, ”Okej, jag gör det.” När de kom in till sjukhuset stod läkarteamet beredda att ta emot dem. Fredrik fick ligga på en brits bredvid sin syster, medan läkarna gjorde i ordning apparaterna. Läkarna berömde honom hela tiden för att han var så duktig och så modig. Men när allt var färdigt var det som om modet svek honom. ”Kommer jag att börja dö på en gång?” frågade han medan han gjorde sitt bästa för att svälja gråten.
Det är inte så lätt för en sjuåring att veta att han inte skulle behöva ge allt sitt blod till sin syster. Men mod har ingenting med ålder att göra. Det visade Fredrik.

Den största kärleken är den som vill ge sitt eget liv för dem den älskar. Precis som Fredrik här i berättelsen, så var Jesus beredd att dö för oss.

Påsken: kärnan i vår tro
Påsken är en helg med både glädje och sorg. De går inte att separera, utan de hänger ihop i hela påskdramat. I fredags kände vi sorgen och tomheten över att Jesus var död, och idag får vi fira att Jesus uppstod och lever igen. Påsken är på många sätt kärnan i vår tro, och jag är väldigt tacksam över att den innehåller den här bredden av känslor och uttryck. Glädje och sorg. Styrka och svaghet. Allt hänger ihop i påskhelgen.

Jag slutar aldrig fascineras över hur Gud använder svaghet för att visa styrka. Istället för att med makt och våld trycka ner alla som kämpade emot Jesus så låter han sig bli slagen, torterad, och korsfäst. För Jesus visste att kärleken är den starkaste rösten. Ingen makt i världen är starkare än kärlekens makt. Och jag älskar att det är den Guden vi tror på. Inte en Gud som är rädd för att bli skrattad åt, förlöjligad och slagen. En Gud som har sin styrka i kärleken, inte i hatet. En Gud som använder svaghet för att visa styrka.

Samtidigt slutar jag aldrig fascineras över vilken berg och dal bana det måste ha varit för lärjungarna under den här tiden. Förhoppningar byttes till hopplöshet och tillbaka igen. Det måste ha varit en fruktansvärt tung upplevelse för dem. Och när Jesus uppstod på söndagen så tror jag att glädjen över att Jesus var tillbaka var fylld av frågetecken. Vad ska hända nu?

Nånting större
Jag lyssnar ganska mycket på Lars Winnerbäck, och det finns en sång där han sjunger den här strofen: “Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större”. Och för mig kan man absolut sammanfatta påskhelgen med den här meningen. “Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större”. För lärjungarna var tvungna att göra mycket mer än att bli glada över att Jesus levde. De var också tvungna att ge upp alla sina tidigare drömmar och förhoppningar. Redan på fredagen insåg de att det var över, alla deras förhoppningar kunde de bara slänga nu när Jesus var död. Men att Jesus kom tillbaka betydde inte att de kunde plocka upp sina gamla drömmar och fortsätta som om ingenting hade hänt. De hade velat fortsätta gå runt med Jesus, fortsätta hela människor, De önskade att Jesus skulle driva ut romarna… Tvärtom, äntligen började de förstå hur stora planer Jesus verkligen hade.

Jesus planerade att bygga nånting större. Nånting mycket större. Och han behövde lärjungarna för att bygga det. Men först behövde de ta sina gamla drömmar, kanske bra drömmar, och bränna dem, för att kunna ägna sig åt det STÖRRE som Jesus hade planerat, Guds rike.

Och det är nu det börjar kittla lite i magen för mig. För Jesus har alltid större planer än vi har. Oavsett hur nära Gud vi är, vi ser det tydligt på lärjungarna, så vill vi alltid göra Gud lite mindre, lite tryggare, lite mer förutsägbar. Men Gud har alltid nånting större som väntar bakom hörnet. Men för att vi ska kunna följa efter, och det är nu det blir läskigt, så utmanar Gud oss också att lämna bakom oss de drömmar som är för små.

Var är du, din vardag, din framtid, dina drömmar?
Du kanske har något som gnager, något du tänker på som kommer tillbaka, men som du tänker “nej det går inte…” Precis så jobbar Gud.

Något annat som gör att det kittlar i magen på mig är hur Jesus planerar att genomföra sin plan. Istället för att skapa ett rike här på jorden så vill Gud göra allting nytt, laga allt som är trasigt och skapa en ny värld. Och där finns inte mycket vi kan göra för att hjälpa till. Men fram tills dess vill Gud ge ett smakprov på vad Guds rike innebär för människor. Vill att alla ska få ta del av vem Gud är, känna av Guds kärlek och se hur det ser ut när Gud möter människor. Och planen Jesus har för att göra det, är vi människor. Jesus vänder sig till lärjungarna och ber dem föra budskapet ut till hela världen, och säger att han ska vara med dem alla dagar till tidens slut. Detta säger han till helt vanliga människor. Bland annat Petrus, som några dagar tidigare inte vågat berätta att han kände Jesus. För om Jesus vågade anförtro det uppdraget till Petrus, så vågar Jesus anförtro samma sak till mig. Det är inte en prestationstävling, lärjungar är inte perfekta. Allt vi gör är att följa.

Kyrkan föddes i gemenskapen
Hur startade de kristna, när de började bygga kyrkan? De började där påsken började, genom att äta tillsammans. De träffades i varandras hem och delade bröd och vin, i delad uppriktig glädje. De åt tillsammans, och delade bröd och vin för att minnas Jesus, precis som han hade sagt. Därför ska vi idag göra precis det. Inte ha nattvard på ett traditionellt sätt utan som de första kristna hade det. Genom att äta tillsammans.

Vi tror på en Gud som har sår, vi tror på en Gud som har större planer än vi någonsin vågat drömma, vi tror på en Gud som väljer oss till samarbetspartners, och vi tror på en Gud som bygger sina planer med gemenskap. Amen.

av Esther Kazen
Flatåskyrkan
Påskdagen 20 april 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s