Barn i korg över farligt vatten

Den här söndagen handlar om vatten. Dagens texter handlar alla om vatten, men av ganska olika anledningar. När jag läste igenom bibeltexterna inför idag fastnade jag för texten som är hämtad ur Gamla testamentet. Det är en text jag inte riktigt reflekterat över förut. Det är en berättelse många av oss hörde som barn, och som jag ofta tänkt på som en ganska “gullig” berättelse. Men när jag läste den fick den en helt ny innebörd. Den handlar om en situation som hände för flera tusen år sedan, i ett land långt ifrån Sverige, i en politisk situation som jag själv aldrig behövt uppleva. En berättelse som är långt ifrån mitt liv, men som plötsligt känns väldigt nära och väldigt aktuell.

2 Mosebok 1:8-2:10

Egypten fick en ny kung, en som ingenting visste om Josef. Han sade till sitt folk: ”Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån.” Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade. Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till.

Kungen av Egypten talade med de hebreiska barnmorskorna – en hette Shifra och den andra Pua – och sade: ”När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, se då efter: är det en pojke skall ni döda honom, är det en flicka får hon leva.” Men barnmorskorna var gudfruktiga och gjorde inte som kungen hade befallt utan lät pojkarna leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade varför de gjorde så. De svarade: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka, de har fött innan barnmorskan hinner fram.” Gud lät allt gå väl för barnmorskorna, och folket växte till och förökade sig kraftigt, och eftersom barnmorskorna var gudfruktiga lät Gud dem få hem och barn. Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”

En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.

Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”

Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose.

Inte bara för länge sedan
Situationen vi läser om utspelade sig för flera tusen år sedan, i en annan politisk situation än vår, ett annat land än vårt, och berörde andra människor. Men ändå tror jag att vi alla kan känna igen mönster som finns i vårt samhälle idag. Politisk makt används för att förtrycka människor. Privatpersoner tvingas ta modiga och riskfyllda initiativ för att stå upp för det som är rätt. Vuxna och barn behöver fly för sina liv. Det känns igen. Och det gör ont att läsa om hur människor drabbas av förtryck hat och krig. Men det är också inspirerande att läsa om människor som väljer att stå upp för varandra, som väljer att göra vad de kan och som visar vad det är att vara en riktig hjälte.

Bilden av Mose i den flätade korgen på vattnet verklig just nu
Det har aldrig slagit mig hur svårt det måste ha varit för mamman att släppa taget om korgen, låta den flyta iväg. Hur ont det måste ha gjort att inte veta hur det skulle gå, och att veta att hon inte kunde skydda sitt barn. Och jag undrar om frågan som Moses mamma ställde sig själv var “Vad finns på andra sidan vattnet? Finns någon där som tar emot mitt barn?”

En av mina nära vänner som heter Andreas är i Grekland just nu. Han volontärjobbar några veckor med att patrullera stranden där gummibåtar från Turkiet kommer in. Båtarna är i dåligt skick och är överbelastade med människor, både vuxna och barn, som flyr för sina liv, bort från krig och död. Han och många andra står med kikare och håller utkik efter båtarna som är på väg, och kontaktar räddningstjänsten när de får syn på en båt. När människorna kommer in till land står de redo med torra kläder, varma filtar och mat.

Och jag kan inte låta bli att dra paralleller. Det finns barn i gummibåtarna som inte är äldre än Mose var. Barn som inte lärt sig gå men som behöver riskera en livsfarlig resa över vattnet för en liten chans att överleva. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan volontärerna i Grekland, och Faraos dotter som stod på stranden och valde att ta hand om barnet hon hittade. Som använde sin politiska ställning till att faktiskt bryta mot det hennes pappa bestämt, att dessa pojkar skulle dödas. Hon visste mycket väl vad hon gjorde, och hon valde att göra det hon kunde.

Starka kvinnor hjälper barnen
Jag blir inspirerad av att läsa om dessa fantastiska kvinnor som tillsammans bidrog till att barnet Mose överlevde. Barnmorskorna som visade civilkurage med risk för sitt eget liv, för att de ville stå upp för det som var rätt. En mamma som tog sitt antagligen svåraste beslut någonsin att skicka iväg sitt barn på vattnet. En syster som tog initiativ, var snabbtänkt, smart och modig, och faktiskt såg till att Mose fick växa upp med sin mamma trots allt. Och en prinsessa som gick utanför normen och tog sig an ett barn från en annan kultur.

Var är Gud i allt detta?
Det kan verka som att Gud är ganska anonym i detta, men vi får en glimt av att Gud faktiskt är med i det som händer. Berättelsen säger att barnmorskorna vägrade lyda Farao eftersom de var gudfruktiga. Enligt deras relation med Gud och sin bild av vem Gud är så visste de att Gud inte vill att barn ska behöva dö. De visste att Gud står på de förtrycktas sida. Och berättelsen säger att Gud, på grund av deras beslut, lät allt gå väl för dem. Denna lilla glimt visar vad Gud vill mitt i denna svåra situation. Gud vill inte krig och förtryck. Gud vill bara rättvisa, trygghet och kärlek. Och Gud finns med när människor står upp för det som är rätt.

Att ha en relation med Gud, att vara kristen, innebär att Gud ger styrka, motivation och kraft att stå emot destruktiva krafter och stå upp för det som är rätt. Gud tyckte varken då eller nu att det är okej att små barn ska dö för att någon vill bibehålla sin politiska makt. Gud vill inte krig. Gud vill inte förtryck. Gud vill bara det som är gott. Vi lever tyvärr i en trasig värld där vi människor allt för ofta väljer att skada varandra. Men vi lever också i en värld där vi människor har möjlighet att göra det vi kan för att stå emot det destruktiva, där vi tillsammans kan göra otroligt mycket, där vi tillsammans kan rädda liv och bygga ett samhälle där alla får plats. Och Gud är med i den kampen.

Lätt att bli förlamad av det som gör ont
Vare sig det gäller den fruktansvärda situation människor på flykt just nu behöver leva i, eller när det gäller det som gör ont i vårt eget liv. Det finns mycket som gör ont, och det är viktigt att låta det göra ont. Att känna med oss själva och varandra är att våga vara människa. Och Gud finns med i det, och känner allt med oss.

Gud ger hopp mitt i det svåra
Självklart ett framtidshopp om att Gud faktiskt kommer laga allt det trasiga en dag. Jag tror att det finns en framtid för vår värld som är bättre än vi kan förstå. Men jag tror också att Gud vill ge hopp just nu. På samma konkreta sätt som för Mose. Att Gud vill ge oss styrka mod och motivation att göra det vi kan för varandra. Jag tror att det är vad det innebär att vara människa, kristen och kyrka.

Gud är lika engagerad och närvarande idag som då. Gud finns med i varje situation där vi människor hjälper varandra. Gud finns med när någon tar tid för att lyssna när någon annan behöver prata. Gud finns med när någon utsätter sig själv för risk för att hjälpa någon annan. Gud finns med när någon behöver ta snabba initiativ. Gud finns med när någon måste ta ett beslut, trots att det gör så ont att man går sönder. Och Gud finns just nu på stranden i Grekland med filtar och torra strumpor.

Av Esther Kazen

Flatåskyrkan 10 januari 2016
1 söndagen efter Trettondagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s