Kollisionen mellan våra drömmar om det perfekta – och verkligheten

Dagens text om Jakob utmanar oss, vi västerländska moderna människor som blivit allt mer vana att, helst på en gång och utan en massa krångel, få det vi vill ha, så som vi vill ha det. Ibland måste vi förändra saker, ja… Och ibland kanske en mindre förändring kan räcka för att förhållandena ska bli ”good enough” – tillräckligt bra. Jakob hittar en sten, som han kan använda som kudde, och tydligen somnar han ganska gott på den. Med den ganska lilla åtgärden, förbättringen, kom Jakob till ro.

1 Mosebok 28:10-17

”Sannerligen… Herren är på denna plats och jag visste det inte!”  Jakob är på vandring, läser man lite mer av texten före ser man att han blivit ivägskickad av sin far för att söka sig en fru. Han har en lång vandring framför sig och går ganska långt redan den här dagen. Solen har gått ner och han stannar på en plats som säkert inte är idealisk. En sten till huvudkudde, bara en sån sak! Antagligen hade han velat hitta något bättre, men det mörknade omkring honom. Kanske hade han vare sig ork eller mod att söka vidare, jag får en känsla av att det finns lite av uppgivenhet i hans beslut att stanna på den platsen.

  Så somnar Jakob, och drömmer. En stege med änglar som klättrar upp och ner för den, Gud som talar till honom och lovar honom välsignelse och beskydd, lovar honom många barn och barnbarn och att hans ättlingar ska bli ett stort folk.  När Jakob sedan vaknar ur drömmen: ”Sannerligen… Herren är på denna plats och jag visste det inte!”

  Det finns mycket att fundera över utifrån den här berättelsen. Texten har kommit med under rubriken Änglarna i den samling texter som kallas Evangelieboken, och visst, det är änglar med i berättelsen. Men ett par andra motiv eller teman tycker jag framträder ännu tydligare i den här berättelsen och där vill jag börja.

  Jag tycker det går att känna igen sig i Jakobs letande och i detta att han slutligen stannar på en plats som inte är perfekt för hans syften. Men det är mörkt, det är helt enkelt dags att slå läger för natten. Kollisionen mellan våra ideal, våra drömmar om det perfekta – och verkligheten. Vår känsla av att det med all säkerhet finns en annan plats med grönare gräs, jämnare och mjukare mark, överhuvudtaget bättre förhållanden. Men att vi nog får stanna här, i alla fall en natt.

Jobbet och dom människor jag har omkring mig där, relationer i familjen eller släkten eller bekantskapskretsen, var vi bor och våra grannar, församlingen eller någon annan plats där vi tillbringar en del av vår fritid… De allra flesta av oss har säkert nu och då under livets gång känt av det här: ”Det måste finnas något bättre någon annanstans än där jag befinner mig!”

  Man kan, tror jag, se olika på Jakob och vad han gjorde och inte gjorde den där kvällen. Det går självklart inte att generellt, över hela linjen och alltid säga: ”Gör som Jakob, stanna där du är, Gud är där fast det verkar knöligt och hårt!” Ibland måste vi förändra saker. Det händer förstås att förhållanden och sammanhang är så negativa, kränkande, farliga, kvävande eller svåra på något annat sätt att vi i grunden måste förändra något. Kanske borde Jakob, trots att det hade mörknat omkring honom, letat vidare efter ett bättre nattläger en stund till. Kanske var han inte modig nog att fortsätta när det mörknade omkring honom, kanske var det energin som saknades, kanske gav han upp och fogade sig för lätt?

Men jag tror att berättelsen också kan utmana oss, vi västerländska moderna människor som blivit allt mer vana att, helst på en gång och utan en massa krångel, få det vi vill ha, så som vi vill ha det. Ibland måste vi förändra saker, ja… Men ibland kanske en mindre förändring kan räcka för att förhållandena ska bli ”good enough” – tillräckligt bra. Jakob hittar en sten, som han kan använda som kudde, och tydligen somnar han ganska gott på den. Med den ganska lilla åtgärden, förbättringen, kom Jakob till ro.

  Kanske låter det tråkigt, negativt eller sorgligt. Eller också är det självklart för alla: Det perfekta finns inte! Jag, min fru och mina barn, mina föräldrar och syskon, mina arbetskamrater, mina grannar, de människor jag delar församling eller fritidsintressen med… vi är alla människor, med människors tillgångar och gåvor, men också med människors brister och tillkortakommanden. Solen går upp på morgonen och ner på kvällen, upp nästa morgon och ner på kvällen… Ett livets grundvillkor, livet innehåller allt möjligt. Det går inte att säga att det där på något sätt verkar vara rättvist fördelat, för en del människor verkar ”dygnet” bestå av mycket mer natt än dag. För andra verkar det vara tvärtom. Men… Jakob var ensam på den plats där han la sig att sova den där natten och det är i en dröm, något som bara han upplever, som han får se änglarna och höra Gud tala. Ingen annan än Jakob har full överblick över hans liv, ingen annan än du känner de ljusa och mörka stråken i ditt liv till fullo, soluppgångarna och solnedgångarna. Så ingen av oss kan se på någon annan och säga: Vilket eländigt liv! eller Vilket fantastiskt liv! För vi ser för det mesta bara utsidan och vi ser definitivt aldrig allt det som någon annan bär inuti!

  När den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen dog för snart ett år sedan var det många som citerade hans rader ”There´s a crack in everything, that´s where the light comes in”. Eller som mina svenska favoriter Kent sjunger: ”Det finns hål överallt. I dom väggar vi byggde, små hål i allting. Det är där lite ljus slinker in.”  

  Det perfekta finns inte! Det kan vi ändå behöva påminna oss själva och varandra om ibland. Men kanske också få prata med någon om besvikelserna och svårigheterna. Och kanske även om glädjeämnena och våra framgångar!

Jakobs förvåning på morgonen vill jag lyssna lite extra på. ”Sannerligen… Herren är på denna plats och jag visste det inte!” Efter att han lagt sig att sova och trots den förbättring det blev att lägga en sten som huvudkudde, så verkar han uppriktigt förvånad. Gud är här, mitt i det knöliga, hårda!

  För ungefär 20 år sedan, när jag hade slutat min tjänst som ungdomspastor här i Flatåskyrkan, jobbade jag i Stockholm några dagar i veckan under två år. Och första vintern däruppe fick jag hålla morgonandakter på radio på onsdagar. Fjorton onsdagar i rad blev det och eftersom jag gärna ville börja varje morgonandakt i något alla som lyssnade kunde känna var gemensamt, så jag hade jag nog alla mina sinnen mer öppna än vanligt för sådant i omgivningen som skulle kunna säga något om Gud och livet, sådant som jag skulle kunna prata om i morgonandakten.

  En morgon när jag var på väg till jobbet och hade klivit av tunnelbanan och skulle ta rulltrappan upp till gatunivån, minns jag att det kom en duva flygande i motsatt riktning, liksom ner längs rulltrappan, ner mot tunnelbaneperrongen. Oj, vad hemskt, stackars duva, var min första tanke.

Att en duva sänkte sig ner över Jesus, när han hade blivit döpt av Johannes Döparen kanske hjälpte mig på rätt spår, duvan som en bild av Guds ande. Men hur som helst, lite senare på dagen började jag fundera.

Att möta en duva i tunnelbanan var för mig ett väldigt oväntat möte. Jesus i evangeliet är ofta på platser och tillsammans med människor där den goda, kloka omgivningen inte hade förväntat sig att han skulle vara och ganska ofta också tyckte det var olämpligt att han var. Och jag började tänka; kanske är det likadant nu? Jesus kanske dyker upp på platser där jag inte förväntar mig det, eller kanske än värre, där jag tycker det är olämpligt att han befinner sig. Eller kanske på platser som gör att jag börjar oroa mig; hur ska det gå för honom i det sällskapet?

  Det kanske vore något vi alla skulle fundera på: Var skulle Jesus dyka upp för att göra mig allra mest förvånad? I vilket sällskap, tillsammans med vilka, på vilken plats i Göteborg eller i Sverige eller i världen? Och om vi sedan också vågade tänka den tanken fullt ut; han är där också! Möjligen vore det bra för ens ödmjukhet att bli klar över att Jesus kanske till och med går utanför mina cirklar, fast jag tycker jag är så öppen och vidsynt.

Änglarna, dagens tema. Ibland, som sagt, dyker Jesus upp på de mest oväntade ställen. Ibland tänker jag att jag, kanske du också, får för mig att allt som har med Gud att göra måste vara väldigt speciellt och kanske gärna lite övernaturligt och underligt. Letar vi kanske för långt bort efter Gud, är Gud kanske mycket närmare än vi har en aning om? Änglar, textens ursprungsord (är angelos,) betyder sändebud eller budbärare. Den som är sändebud är sänd av någon, den som är budbärare bär ett bud från någon.

  Kanske är det inte svårare eller krångligare än så. Gud tycks ha valt att inte kliva fram, göra en världsturné eller starta en TV-kanal där Gud kan framföra det Gud vill jorden runt. Kanske möter vi änglar, Guds budbärare, då och då i vår vardag. Kanske finns i den arbetsmodellen också en uppgift, ett uppdrag, en sändning för mig – till dig eller för dig – till någon annan. AMEN.          

Av Peter Karlsson, på Mikaels dag

1 oktober 2017 

Flatåskyrkan

1 Mosebok 28:10-17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s