Nuet och evigheten går in i varandra

Vartenda nu har evigheten i sig. Så det gäller för oss som för Natanael, mannen i texten om bröllopet i Kana, att få se livet som gåva, det finns källflöden att ösa ur och samtidigt få utandas – ”Min tid står i dina händer”.

Johannes 2:1-1

På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

Kanske detta som hände i Kana hade en särskild betydelse för Natanael. Efter det som skett så trodde alla lärjungar på honom som de hade följt en kort tid. Men det är som att allt som händer är en särskild hälsning till Natanael. Dels för att han var uppväxt i Kana, dels för att han hade varit så skeptisk till Jesus i början, Men framförallt för att Jesus hade mött honom i all hans tveksamhet, visat att han kände Natanaels innersta, sett honom och lovat – ”större ting ska du få se”. Och strax efter detta händer allt vid ett bröllop som jag tror betydde så mycket för just Natanael. Kanske det är evangelisten Matteus vi känner igen i honom. Båda namnen betyder att man tar emot sitt liv som en gåva från Gud.

Ibland händer det oss att en predikan, en sång, en text har ett särskilt tilltal till en själv och bär med sig detta – ”större ting skall du få se”.

Det som händer i ett litet samhälle i Galileen ser Johannes som ett ”tecken”. De tre första evangelierna berättar istället om ”under” (kraftgärningar). Den fjärde evangelisten – Johannes – lyfter istället fram sju tecken. Det första sker här i Kana och det sista sker i Betania, där Lasaros uppväcks. Någon har sagt att en väldigt bra bild på ett tecken är en vägskylt. En vägskylt pekar bortom sig själv. När vi åkte väg 40 hit i torsdags kunde det stå ”Göteborg 34”. Då visste vi att skylten inte stod för målet, utan att den pekar framåt. Ett tecken – om det nu är att vatten förvandlas till vin – pekar också framåt. Det säger mer än ord kan förklara, det säger större ting ska jag få se”.

Vad ska vi då spana efter i den här händelsen för att ana mer om vem Jesus är, se hans härlighet?

Allra först står orden ”På tredje dagen”. Vi ska inte snabba oss förbi de orden. De skulle kunna läsas som om det gällde en enkel datering. Men Johannes vill också få oss att tänka större. Redan Hosea hade sett att ”han (Herren) ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp så att vi får leva med honom” (6:2). Tredje dagen betyder alltså att Gud gör något nytt. Det spänner vår nyfikenhet. Får oss att se större – tänka att detta tecken när vatten förvandlas till vin inte är det största, inte ens att en kulmen nås när Lasaros kallades ut ur en grav. Får oss att se en morgon när några kvinnor kommer till en grav på tredje dagen och finner den tom och hör – ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått”.

Men om vi räknar tidsangivelserna i Joh 1 och t o m vår text då får vi det till ”den sjunde dagen”. Det betyder att vi kan ana en ny skapelsevecka, något nytt har börjat. Gud tar ett nytt initiativ redan i denna hans första skapelse. Då står ett bröllop – som höll på att sluta i katastrof, i en familjetragedi – för att Gud inte gett upp och i denna nyskapelse blir en förvandling av vatten till vin i överflöd en kulmen. Det händer på sjunde dagen – fullbordans dag. Och ändå gäller det – ”större ting ska du få se”.

I det här tecknet ligger en särskild betoning på orden ”Min stund har inte kommit än”. Våra ”tider” och det som ryms i Guds ”stund” skär sig ofta. Vår tidsuppfattning gör att vi har fokus på klockan. Den innebär brådska, ibland stress, rastlöshet, otålighet. Maria vill se ett ingripande av Jesus direkt. Många har bett som hon. Vi har gjort det. Bett om ett tillfrisknande, bett om en vändning, bett om en lösning, ett skingrande av mörkret, en befrielse. Bett och bett. Men haft så svårt med detta att låta Jesus vara Herre över tiden, så svårt med detta överlåta tiden åt honom. Att kunna lita på att Gud håller tidsperspektivet i sin hand. Jag tror att bön är en övning i detta att stå där med behovet – ”vinet är slut” – stå där vid alla våra mänskliga gränser som kan gälla livskraften, relationen, ekonomin, tryggheten, hälsan, världsläget – det är så mycket som tar ”slut” för oss och omkring oss. Bara veta att här får vi stå för Gud är djupt involverad i våra liv, i vår vardag, i vår värld. Stå där som Maria, men samtidigt kunna överlåta tiden åt honom, som har ett helt annat tidsperspektiv än vi har.

Jag vet inte vilken ingivelse Jesu mor fick när hon sedan säger till tjänarna – ”Gör det han säger åt er”. Något har hänt i Jesu kommunikation med sin Far i himlen, en klarsignal har getts. Kanske han ger sin mor en blink med ögat, ett litet leende. Något som gör att hon kan släppa bekymret för sina släktingar eller vänner som bjudit till bröllop och bara överlåta deras hopplösa situation till Jesus – ”Gör det han säger åt er”. Bön är att få lyfta av allt det, som vi lagt på våra axlar, och bara få utandas – den som är större än jag tar över.

Då är vi framme vid sex väldiga stenkärl – hundraliterskärl. De är sex och inte sju som är det fulltaliga talet. De väntar alltså på en fullbordan. Nu är snart deras gamla funktion över. Yttre rening för att uppfylla lagen, allt vårt fokus på kroppen, på skönhetsidealen i vår tid – allt detta lämnar ett tomrum, som nu kan fyllas med något nytt. Stenkärlen är fyllda av vin och kan inte längre användas för sitt gamla syfte. Det är ett tecken – ett tecken på att Jesus kommer med något nytt, en fullbordan. Något för vårt innersta, vår ande. ”Större ting skall du få se”. Bröllopstid är den messianska tiden, den tid som Jesus kommer med. Och det är den tid vi får leva i redan här och nu. Vatten som förvandlas till vin – och att det bara är att ösa upp som ur en brunn – allt detta står för evangelium, för Livets källa. Jesus ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick”. Det är sjunde dagen i Kana, en ny skapelse har påbörjats. Stenkärlen behövs inte längre för sitt gamla ändamål. Vägen till Gud är inte längre en putsning av vår fasad, inte självförbättringar av olika slag, utan förtröstan på vad Gud gjort för oss i Jesus Kristus.

Marias ”de har inget vin” signalerar ”snabba på nu”, ”grip in nu”, ”visa den makt du har”. Många mänskliga böner har liknat hennes. I bakgrunden finns en bröllopsvärd och en brudgum. Otåligheten i deras ansikten beskrivs inte, men den syns nog, Men så visar det som händer i Kana på utmaningen att lägga det vi ber om i det som är Guds tid. Det är ju lite äventyrligt för oss. Vi vill gärna ha kontroll över tiden. Veta vad som ska hända, inte få våra planer rubbade. Men livet är inte pussel – som teologen Sune Fahlgren visar i en ledare i tidningen Sändaren. Det är inte så att dagens tider är pusselbitar som vi ska försöka få ihop. Johannes vill få oss att se att nuet och evigheten går in i varandra. Vartenda nu har evigheten i sig. Så det gäller för oss som för Natanael att få se livet som gåva, det finns källflöden att ösa ur och samtidigt få utandas detta som den förra bibelöversättningen beskrev så här – ”Min tid står i dina händer”.

I Kana visade Jesus sin härlighet. När Paulus för församlingen i Korinth skriver om den härlighet, som Gud låter lysa fram i Kristi ansikte, talar han inte om stenkärl utan om lerkärl. Och så skriver han att den skatt som är Jesu härlighet läggs i oss. Trots att vi inte är robusta som ett stenkärl utan svaga, ömtåliga, sköra som ett lerkärl. Ett kärl som kan krossas, falla i bitar får rymma den skatt som är Jesu härlighet. Det största kan stråla fram också genom oss.

Av Pär Sandstedt

2 e Trefaldighet

Flatåskyrkan 14 januari 2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s