Ett brustet halleluja

Inga-Lena Dahl predikade på påskdagen över Joh 20:1-18. Läs hennes predikan här:

Ett enda ord är det som behövs för att hon ska förstå vem det är som pratar med henne. Ordet är hennes namn – Maria. Han uttalar det lågmält, ömsint, ”Maria”.

Det går inte att missta sig på att relationen mellan Jesus och Maria är speciell. Det är så tydligt att dessa två har delat vardag under en lång tid och lärt känna varandra – han vet att han bara behöver nämna hennes namn för att hon ska förstå – hon behöver bara höra sitt namn nämnas för att vända sig om och utropa: Mästare!

Maria från Magdala eller Maria Magdalena som hon också kallas är en av flera av Jesu kvinnliga lärjungar. I evangelierna namnges åtminstone sju, men de kunde förstås ha varit ännu fler.

Vem var Maria Magdalena? Vad vet vi om henne och vad känner vi till om hennes relation till Jesus fram tills vi möter henne vid den tomma graven? Hon namnges som en av kvinnorna vid korset i samtliga fyra evangelier. Namngivna personer i bibeln ska tolkas som betydelsefulla. Tillsammans med flera andra kvinnor är Maria finansiär av Jesu uppdrag. Troligen har hon en ledarroll i lärjungagruppen. Med dagens språkbruk skulle jag säga att hon ingick i Jesu ledningsgrupp.  Hon verkar m a o vara en skarp kvinna med huvudet på skaft.

  • Var hon inte prostituerad?  Ja, för det är ju så hon har framställts genom historien; i skönlitteratur, film, i musikalen Jesus Christ superstar. Och – för den delen –  som också ”förkunnats” från predikstolar genom årens lopp.

Jag vill med emfas understryka att det inte finns några som helst bibliska belägg för detta påstående. Det är så lätt att skapa falska rykten, speciellt om starka kvinnor.

Vad vet vi då om Maria Magdalenas relation till Jesus?

Som jag nyss nämnde så ingick Maria i lärjungagruppen. I Lukas evangelium läser vi   att Jesus befriat henne från sjudemoner. Utan att närmare spekulera i innebörden av ”sju demoner” så tänker jag att Maria mått /mådde rätt dåligt psykiskt. Kanske ångest? Tappat livsgnistan?  Poängen är att Jesus befriar henne från det tunga och ger henne liksom livet tillbaka. Jag tänker att Marias nära och ”speciella” relation till Jesus bla har med denna upplevelse att göra.

För att få sammanhang i påskdagens händelseförlopp går jag nu tillbaka två dagar i tiden, till långfredag.

I boken ”En korsfäst Gud” beskriver teologen Hans Johansson hur han tänker sig Marias upplevelser på Golgata. En skildring som griper tag i mig och som jag håller med om.

Ser ni henne där hon står vid korset…?

Det hon ser är att den som befriade henne från vanmakt och lidande nu själv lider alla helvetets kval. Hon vill inte se det hon ser. Det är helt förfärligt. Outhärdligt. Men – Hon springer inte heller därifrån för att slippa se, vilket nog ingen klandrat henne för om hon gjort. Nej – Maria Magdalena stannar hos Jesus och uthärdar mörkret som varar i tre timmar och känns som att det aldrig kommer att ta slut. Det är sannerligen långt mer än de tolv manliga lärjungarna förmådde göra i Getsemane när Jesus bad dem vaka med honom. De somnade.

MMfinns hos Jesusunder världshistoriens mörkaste timmar när han i djupaste nöd ropar: Min Gud varför har du övergett mig

Maria Magdalena förtjänar en upprättelse! Nu får det vara slut på insinuationer och rykten! Det är trohet och kärlek som är hennes signum. Ingenting annat!

Så småningom går hon sakta hemåt i långfredagsnatten. Med sin förtvivlan som enda sällskap. Det hon varit med om är ett trauma bortom det fattbaras gräns. Hon är mycket trött nu och vill bara få sova.

Så kommer påskdagen. Maria ger sig iväg hemifrån tidigt på morgonen ”medan det ännu var mörkt”.  En koltrast sjunger. Annars är det tyst. Hon får vara ifred med sina tankar. Hon har en bit att gå. Hon funderar på vem som kan hjälpa henne att få undan stenen? Hon hoppas på trädgårdsvakten.
NU är hon framme vid graven. Det har hunnit ljusna lite. Men – Vad är det hon ser? Stenen är bortvältrad!! Graven är tom!! Hon blir helt ifrån sig.  Någon har tagit Jesu kropp.  Hon gråter så hon skakar. Så hör hon en röst. ”Kvinna varför gråter du?”  Med ansiktet randat av tårar tittar hon upp.

Hon tror det är trädgårdsvakten och frågar tillbaka, för att försäkra sig: ”om du har burit bort Jesus, säg var du lagt honom så jag kan hämta honom”. Det är det enda hon bryr sig om, att hon måste få ta hand om hans kropp.

Hon förstår inte att det är Jesus hon pratar med. Hon är för upprörd för att känna igen honom. För inställd på att allt är förbi och förlorat.

Då hör hon sitt namn –  ”Maria!”  Lågmält, ömsint. Som så många ggr förr.
Jo, det ÄR Jesus. Och Maria Magdalenas långfredagssmärta förbyts i påskdagsjubel där hon står och torkar tårarna i det svaga gryningsljuset. Hon ser och förstår och för henne vänds allt från död till liv, från sorg till glädje och hopp, från mörker till ljus.

Jag tycker så mycket om påskdagens evangelietexter. Jag har ett flertal ggr predikat på påskdagen och jag har verkligen älskat det. Att få berätta om kvinnorna som har en så självklar huvudroll den här söndagen när det på riktigt handlar om hur livet segrar.  

Jag har tyckt sååå mkt om  att dela tankar om livets triumferande seger över ondskan och om hur döden får stå där med skammen.  Jag har tyckt att påskdagens evangelium varit ”lätt att översätta” till hur det är att vara människa. Det har känts ”enkelt” att utifrån uppståndelsebudskapet peka på hoppet, vilket ju är kyrkans – kan man säga – huvuduppgift. Kristendomens kärna.    

Men nu. Med krigets fasor och dess rapporter om upptrappat våld och råhet ständigt närvarande.

Kan jag ärligt och med övertygelse hävda att livet och ljuset segrar över mörker, ondska och död?  Kan jag peka på ett hopp i detta som ter sig som en enda stor förtvivlad hopplöshet?

Jag vet faktiskt inte. Jag är så bottenlöst förtvivlad över detta vanvettiga krig som trotsar all beskrivning i brutalitet och grymhet.  Media använde häromdagen ordet ”avhumaniserade” i en rapport om vad de ryska soldaterna är förmögna till. Jag vet inte om jag KAN hoppas längre. Jag VILL kunna hoppas. En person som jag talade med om detta gav mig de tröstande orden ”att vilja kunna hoppas, är inte det i sig ett påskbudskap?”.

Jo, tänker jag i min förtvivlan, i denna min vilja att kunna hoppas finns ändå liksom fröet till hopp nedlagt.  Om jag / vi inte ens vill hoppas, då är det uppgivenhet…Jag / vi måste vilja hoppas. För Zelenskis skull, för ukrainarnas skull. Det är min skyldighet. Som medmänniska på denna jord. Som diakon.

Och! –  Det finns ett trots i uppståndelsen.  I kraften i det obändiga livet som liksom inte ger sig. Där finns ett hopp! Som utgår från en levande, uppstånden Kristus.  Den vi bekänner oss till är en Gud som delar våra villkor hur fasansfulla de än är. En som vet allt om våld, övergivenhet och död. Jesus är förtrogen med helvetet på jorden för han har varit där.

Men inte bara har varit. Jesus ÄR där. I Ukraina. I ruinerna. Jesus lider, gråter förtvivlat med våldtagna kvinnor med söndertrasade underliv. Han delar ångesten med de 18-åriga ryska soldater som inte vill detta helvetiska  demoraliserande  uppdrag.

Det enda rättfärdiga är att detta krig upphör med omedelbar verkan.

Det enda som egentligen kan sägas är kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Och –  i den bönen ligger ändå ett hopp. I riktningen som pekar mot och söker den uppståndne. Den levande Kristus.

Något högljutt halleluja kommer inte över mina läppar denna påskdag. Det beror inte på att jag inte tror att Jesus har uppstått. För det gör jag.

Jag orkar inte, det skulle bara skorra falskt. Men ett brustet, trasigt Halleluja, knappt hörbart- klarar jag.  Det får vara nog. Amen

av Inga-Lena Dahl

Påskdagen 17 april 2022

Flatåskyrkan