Dagens text kommer från Lukasevangeliet 11:1–13:

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” 

Jag är 15 år. Jag har precis fått erfara hur hjärtat värmdes och förändrades när jag i bön vände mig till Jesus och sa “Om du finns, så vill jag ha med dig att göra”. Mina föräldrars tro blev därmed min.

Jag är 18 år och går sista året på gymnasiet. Vuxenblivandet låter mig skåda in i konsekvenserna av världens bortvändhet från Gud och inkrökthet i sig själv. Krigen, misären, lidandet, lögnerna. En bok jag läser hjälper mig att formulera bönen “Gud, låt mig bli svaret på mina böner”. Det banar väg för en nådeslös, självcentrerad och kravfylld bön som lägger sten på sten på mina axlar.

Jag är 23 år. En av mina närmsta vänner och förebild, min kollega och pastor, rycks hastigt ifrån mig blott 37 år gammal. Jag öppnar munnen i förtvivlan till den Gud jag älskar, bedövad av sorgen. Och det är bara… tyst. Orden har tagit slut. Hur kan jag be nu när marken under mina fötter är borta?

Jag är 34 år. Jag står i predikstolen i Flatåskyrkan den 22 maj och ska försöka säga något om bön, utifrån några av de mest lästa bibeltexterna vi har, som i sig varit bärare av hopp och förtvivlan under snart 2000 år. 

Det finns så många smarta och vackra ord som sagts om bön. Och hur många böcker har inte skrivits som bara behandlar ämnet bön? Jag har flera hyllmeter hemma som rad upp och rad ner skildrar olika aspekter av vad bön är, att det är själens korrespondens med den evige eller att det är ett samtal med Gud.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker bön är jättesvårt. Verkligen jättesvårt. Jag längtar efter att be, efter att få känna mig sådär varm i hjärtat, from, helig, nära Gud och bli berörd. Och i mitt liv saknas det inte tid, trots att vi har en ettåring hemma. Men när tid finns så gör jag allt det jag inte vill, scrollar på telefonen, slötittar på TV, äter chips, eller vad det nu kan vara. 

Troligen har vi alla en relation till bön, oavsett om vi har en tro eller inte. Om vi för ett tag stannar upp vid tanken på att vår bön, hur den än ser ut, på något sätt relaterar till hur vi ser på oss själva, hur vi ser på Gud, hur vår teologi ser ut och hur vår relation till Gud ser ut, så kommer jag från ett sammanhang där individens relation till Gud är av yttersta vikt. Hur församlingens gemensamma tro ser ut är av underordnad betydelse, utan viktiga frågor att ställa sig, och som inte sällan ställdes var av denna typ: Hur har du det med Gud? I ditt hjärta. Söker du? Letar du? Ger du Gud av din tid? Eller kanske den svåraste frågan: Älskar du Gud? Älskar du Jesus?

Kärlek, i den mån det går att säga något generellt om den, förutsätter tid. Tid med Gud. För egen del är den i bästa fall avlägsen och bristfällig. Men oftast, icke-existerande. Jag säger inte att det är så för er, men i ett rum med så här många människor så anar jag att det kan vara fler som känner så. Att tiden med Gud i bästa fall är avlägsen och bristfällig, men kanske snarare icke-existerande. 

Låt oss kliva in i textens sammanhang. 

Lärjungarna var judiska grabbar. De visste hur man bad. De gjorde det fyra gånger per dag. Men de anade att hos Jesus var det tal om något annat. Något var annorlunda. Exakt vad det var lärjungarna fått syn på vet vi inte, men det fanns där hos Jesus. 

Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem hur man ber. Jesus inleder med en i våra sammanhang rätt känd bön, nämligen Fader vår. Men det stannar inte där. Jesus berättar sedan, som så ofta, en liknelse, som sätter fingret, inte på hur man ber, utan vem det är man ber till. 

Här kan en nyckel ligga för oss som brottas med bönen, som upplever att livet är en andlig öken. Att för en stund lämna frågan om hur, och fokusera på vem. Och sätta fingret på den relation som är grunden för inte bara din och min existens, utan hela universums. 

Okej, Jesus inleder sin bön med Fader. 

Redan här är det läge att stanna upp. För om vi inte talar om begreppet Fader utifrån sin kontext så kommer vi troligen att gå vilse. I vår tid finns det vitt skilda uppfattningar om begreppet, vilket speglar alla de våndor som skapelsen har. Många är de människor som har en väldigt komplicerad bild av, eller relation till, både sin och andras fäder. Besvikelser, trauman och i värsta fall rena övergrepp. Att då benämna Gud som en fader kan göra att det vrider sig i magen och blir omöjligt att bekänna. 

Det står i bjärt kontrast till den bild som bibeln ger. Det är intressant att notera att det skiljer sig kraftigt mellan gamla och nya testamentet. I gamla testamentet förekommer bara titeln Fader om Gud ett dussintal gånger. Där används oftare benämningar som i sig har andra konnotationer, som där två av de vanligaste är Herren och Sebaot, som betyder härskarornas Gud. Det finns en tydligare skillnad mellan Gud och människa, ett maktförhållande som är viktigt att notera.

Men i de fyra evangelierna förekommer titeln Fader över 150 gånger. Och i alla fall utom ett så är det när Jesus talar till sina lärjungar. Det är som om Jesu viktigaste poäng till sina lärjungar är att få dem att förstå att de är Guds barn. Inte tjänare. Utan barn. Att Guds blick på dig och mig påminner om den vackraste, klaraste och renaste kärlek. 

Den som en älskande förälder har till sitt nyfödda barn, innan den kärleken grumlas av att man inte får sova, att barnen växer upp med en, vad det verkar som, programmerad instinkt att provocera och pröva föräldrarnas tålamod så mycket det bara går. Den stora skillnaden är, tycks Jesu poäng vara, att oavsett vad vi som barn gör, så förändras inte blicken. Den är konstant. Villkorslös, kärleksfull, nåderik och barmhärtig.

Det finns exempel i kyrkohistorien när detta blivit särskilt påtagligt för människor. När människor förlorat sig i det goda, men inte i Gud. Eftersom jag är ordförande i S:t Jakobs kyrka så är det väl på sin plats att nämna John Wesley, metodismens grundare. Han tog sin teologiska utbildning i Oxford, blev präst i anglikanska kyrkan, jobbade med hemlösa och matutdelning, arrangerade bibelstudier, predikade, gick i kyrkan, besökte intagna på fängelser, offrade frikostigt av de medel han hade, bad, fastade och levde ett, enligt många, oförvitligt moraliskt korrekt liv, reste som missionär för indianer till den brittiska kolonin i Georgia i Amerika och på resan tillbaka till England skriver han i sin dagbok “Jag reste till Amerika för att omvända indianer, men jag var inte själv omvänd” och lite senare konstaterar han “Jag hade tro som vore jag en tjänare, inte ett barn.”

Ett annat fiktivt exempel, som kanske är mer hemtamt här i Flatåskyrkan är den allegoriliknande roman som Paul Petter Waldenström gav ut i slutet på 1800-talet med det festliga namnet “Brukspatron Adamsson. Eller hvar bor du?” och som kom i en ny språkdräkt härom året av Equmeniakyrkans primus inter pares, Rune W Dahlén. Som handlar om Brukspatron Adamsson som är en förträfflig man, ordförande i församlingen, omtyckt av alla, förmögen och generös, men som på insidan är tom och sedan tvingas ut på en resa för att hitta fram till Nåden och staden Evangelium. Ingen rättvis beskrivning kanske, men en bok som är värd att läsas om och om igen. 

Det tycks vara så att både historien, fiktionen, nutiden och vår, eller åtminstone min, erfarenhet, är att det är så lätt att göra så mycket som är så gott. Som är rätt. Som är bra. Som är viktigt. Som är sant. Som har betydelse för så många människor. Och det är så fint. 

Det sanna, goda och rätta, får aldrig föraktas eller förminskas. Det är ju det vi är kallade att göra. Att vara utgivande människor som förändrar vår värld, ett förvandlat och upprättat liv i taget. Ett nedrustat land i taget. En försonad relation i taget. En sak i taget. 

Men vi har inte bara en kallelse att göra.

Vi har en kallelse att vara. 

Och min provocerande fråga till dig idag är: Vad är du? Var vilar din identitet? Ditt värde? Med vilka ord definierar du dig? 

För egen del använder jag ofta ord som kristen, religiös, troende, pappa, make, Gaisare (även om jag inte sett en match på 15 år, inte vet vilken division de ligger i och inte kan namnet på en enda spelare), Jag kallar mig världsmedborgare osv, osv. 

Men att bara säga orden “Jag är Guds älskade barn”, känns liksom förmätet. Och framförallt känns det inte sant. Det känns liksom som att jag hittar på om jag säger så. 

Men som med mina andra identifikationer så är ju inte de knutna till känslor. Jag kallar ju mig make för att jag är gift, inte för att jag känner mig gift. Inte heller kallar jag mig pappa för att jag känner mig som en pappa, för tro mig, det gör jag inte alltid, utan för att jag har två söner som är mina barn, oavsett mina känslor. 

Jag säger inte att det är lätt detta, för om det är så att insikten om att vi är Guds älskade barn, du och jag, inte kommer an på känslor utan på ett kosmiskt faktum, hur skall vi då förhålla oss till när vi inte känner det. Skall vi bara strunta i vad vi känner eller vad ska vi göra egentligen? 

Jag vet hur jag själv har löst det. Jag har gått all in engagemang. Jag tillbringar mycket tid i kyrkan, är i egenskap av ordförande ansvarig för styrelsen, sen är jag också sammankallande i personalrådet, i fastighetsfixargruppen, i Babycaféet, i vår nystartade Klubb och konsertverksamhet, jag bokar orgelkonserter, ser till att skriva att göra listor till städdagarna, driver på för att göra genomlysningar och skapa nya bokningssystem för våra uthyrningar och just det, sen är det ju också den där genomlysningen av ekonomin som jag ska ta tag i också, och att försöka vara en god arbetsgivare som ser till att det finns arbetsbeskrivningar och en god arbetsmiljö. 

Det handlar inte om skryt. Jag älskar min församling. Men om du känner igen dig, var försiktig. Ett hjärta för uppdraget kan aldrig ersätta ett hjärta för Kristus.

Den fråga som pockar på under det att jag tar itu med detta myckna arbete, som i sig är både viktigt och stundtals roligt, är samma fråga som Jesus ställde tre gånger till Petrus där på stranden efter sin uppståndelse: “Älskar du mig?”

Jag älskar min församling, men hur vet jag att jag älskar Kristus?

I den liknelse Jesus ger så får vi veta att gästen som går till sin vän mitt i natten för att be om lite bröd, tre stycken faktiskt, som han kan bjuda sin långväga gäst på, är rätt påstridig. Mannen i huset har redan lagt sig och vill inte upp, utan säger “Lämna mig ifred”. Men, säger Jesus, även om mannen egentligen inte orkar gå upp så kommer han ändå göra det och ge vännen vad han ber om, eftersom han är så påträngande.

Sen lägger Jesus ut poängen, meningen, med liknelsen. Att vi, som är onda (tack för den), vet ju till och med att ge våra barn goda gåvor. Skall då inte Gud själv, Vår fader i himlen, ge oss Helig Ande om vi ber om det? 

Jag måste ärligt erkänna, trots att jag har bakgrund i pingströrelsen, att det kom lite oväntat för mig, att den goda gåvan Gud ger till dem som söker honom inte är saft och kaka, en ny elbil eller en bekymmersfri tillvaro, utan sig själv. Sin Helige Ande, som tar plats i våra hjärtan, värmer det frusna, vädjar för oss, hjälper oss.

Utan den Helige Ande så kan inte insikten om att vi är älskade, försonade, förlåtna, det kan inte landa i oss. Och om nu Gud har sagt att han ska ge av sig själv till de som påstridigt och ihärdigt ber, söker och bultar, så borde det vara angeläget för oss att göra det. 

Jag är ingen väckelsepredikant. Ska man tro denna text så flyr jag så ofta ifrån det som är Guds goda gåvor. 

Därför gillar jag det liturgiska bruket av att varje söndag bekänna sin synd och få förlåtelsens ord, för att påminnas om att omvändelse är ett dagligt arbete och inte en engångsföreteelse. Men min sista fråga till dig, och som jag speglar i mig själv, är denna: Vågar jag tro att himmelens och jordens skapare, vår Fader, har älskat och älskar mig så mycket att jag får kallas Guds älskade barn? Vad gör jag i så fall med det?

Av Gustav Frankal

i Flatåskyrkan

Bönsöndagen  22 maj 2022

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s