Äktenskaps-bryterskan – men mannen, var var han?

Vi läste i texten från Joh 8:1-11: ”De skriftlärda och fariseerna kom dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott”. Jag frågar mig upprört: Men mannen då, var fanns han…?

Det saknas något väsentligt i texten. Det finns ingen information om den person med vilken kvinnan begick det aktuella brottet. Hur kan en kvinna tas på bar gärning när hon begår äktenskapsbrott?

Varför i all världen tog de inte med sig mannen också? Frågan är retorisk.

Platsen för det som utspelar sig är templet i Jerusalem. Med nutida vokabulär skulle vi kanske säga att Jesus är på sin stationära arbetsplats där han idag håller ett intressant föredrag. Kanske rentav på temat ATT INTE DÖMA. Det är ju inte så ofta han är på hemmaplan, resandepredikant – eller mer korrekt kringvandrande – som han är. Och känd. Så eventet har samlat mycket folk. Du och jag finns med bland åhörarna.

Plötsligt hörs upprörda mansröster. En klunga män – kanske 7-8 stycken- rör sig i riktning mot Jesus. Att de stör tycks inte bekomma dem det minsta. De ska bara fram. Ett mindre tumult utbryter. 

Jesus tystnar, liksom avvaktande. Han ser ju vilka de är och tänker kanske ngt i stil med ”jaha, jaså, dom nu igen, undrar vad de ska komma med den här ggn…” 

Bland de högljudda mansrösterna uppfattar jag också rösten på en kvinna. Som både gråter och ber om förbarmande.

Gode Gud, vad är det som pågår? Jag ser inte riktigt för allt folket, så jag sträcker på mig och blir vittne till hur männen föser en kvinna framför sig. Likt boskap tänker jag. Till allmän beskådan. Har de där männenvarken skam eller hjärta i kroppen? Uppenbarligen inte.

Det de skriftlärda herrarna hela tiden har på sin agenda är ju att sätta dit Jesus. De är minst sagt nitiska i sitt uppdrag. Och nu har de hittat något riktigt sensationslystet; en kvinna som ertappas på bar gärning med att begå ÄKTENSKAPS-brott. Lagen föreskriver stening till döds, så vad säger du, Jesus…?´

Finns det en tydligare bild för utsatthet och skam? En kvinna, som kanske inte ens riktigt hunnit få på sig kläderna och med en skrikande, gapande mobb omkring sig som anklagar henne och som redan har greppat stenar.

Det står inget om dessa detaljer i texten, men det är min bild av det hela. Och nu ska hon –äktenskapsbryterskan – straffas! Vassa sargande stenar…

Stämningen är hotfull. Riktad också mot Jesus, för de upprörda männen använder ju kvinnan för att komma åt Jesus. Hon, sin mans levande ägodel, ett objekt, ett ingenting som de kan förnedra bäst de tycker. Och på köpet dra Jesus vid näsan. Uträknat och beräknande så det förslår.

”Nu har vi dig, allt Jesus” tror jag de tänker. Liksom triumferande. För vad Jesus än säger så kan han – enligt dem – bara svara fel. Två tänkbara scenarion finns: Antingen få Jesus att förneka de gamla budorden i Mose lag, som kräver ett hårt straff för äktenskapsbrott. Eller så skulle han komma att stå ansvarig för de romerska myndigheterna för steningen. 

Ett kanonläge helt enkelt att äntligen få sätta dit den där provocerande upprorsmakaren från Nasaret. 

Nå! vad säger du, Jesus, LÅT OSS HÖRA NU! 

Men Jesus säger till en början ingenting. Han böjer sig ner. Tar han upp en sten nu? Ska han leda stenkastningen…?  De skriftlärde trampar otåligt av och an. 

Jesus ritar eller skriver något på marken… Vad han skriver är det väl ingen mer än kvinnan som egentligen vet. Han har inte bråttom. Han gör det liksom eftertänksamt. Pratar samtidigt som för sig själv. Tänker högt. De där laglärde de förnekar sig inte. Tror att livet är svart-vitt…Tror att det är LAGEN som är det viktiga. Kanske skrev han ”3 Mos. 20:10”. Lagtexten ifråga, där det står att BÅDE kvinnan och mannen ska straffas. För självklart kan Jesus sin Mose lag.

Stämningen är fortfarande hotfull, men det är inte lika hetsigt längre. Männen börjar tystna en efter en. Jesus behärskar situationen och får därmed alla att lugna ner sig. Jesus har situationen i sin hand. Helt klart.

Vad kommer Jesus att säga? Men han säger ju mycket redan – bara genom att inget säga. Och framförallt så hakar han inte på, och han ger sig inte in i ngn upprörd diskussion. Och! – Han sätter stopp för aggressionen. 

Ser ni kvinnan där hon står framför Jesus. Bokstavligt talat förödmjukad in på bara skinnet.

Jesus reser sig upp från golvet. I ögonhöjd med kvinnan. När hon möter hans blick börjar ett lugn sprida sig i henne. Hjärtat hamrar inte lika hårt i bröstet. Ångesten avtar.

Det Jesus gör är att han ser hela kvinnan, ser hennes längtan, hennes skam, hur olycklig hon är –  helahennes livsverklighet som har lett till den punkt där hon står nu. Han ser så mycket mer än de andra kan eller vill se. 

Det är alldeles tyst i templet nu. 

Så öppnar Jesus munnen: ”Den av er som är fri från synd, varsågod att börja kasta första stenen på henne.”

Jag tror inte att Jesus har något aggressivt i sitt tonfall, han vill inte tysta ner sina motståndare, men han vill få dem att tänka till.

Jag tror att han vill ge dem en möjlighet att ge sig därifrån med hedern i behåll. För så långt som att utge sig för att vara syndfria vill inte ens de gå. Sa han Utan synd… hm. Nej, inte jag och inte jag heller.

En efter en släpper de sina stenar och går sin väg.

Kvar står kvinnan, hör Jesus fråga: ´Vart tog de vägen, dömde de dig inte?`

Nej, herre, de gjorde visst inte det.

Så de förlösande Jesusorden: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer!”

Rakryggad går hon därifrån. Omtumlad. Förvandlad. Upprättad. Hon blev befriad. Det var nog mer än en sten som föll från hennes hjärta i den stunden. 

Du och jag då – Vad är det vi behöver befrias från? Eller TILL för den delen. Vad det än är – Jesus kan och vill ge befrielse. Men han tvingar ingen. Det är ”bara” ett välsignat erbjudande. 

Den osynlige mannen i dagens text – han som gick fri och lät kvinnan ensam bära skammen. Hur har vi det med honom? En sak är säker. FRI var han inte. Det var precis tvärsom. Han satt ordentligt fast i orättfärdiga patriarkala normer.

Till honom har jag bara en sak att säga. Kom ut! Välkommen att med Jesus som förebild bli befriad från din tunga börda. Och få leva ett liv i en frihet värd namnet. 

Livet är för kort för att slösas bort på stenkastning och fördömanden. Gud har helt andra planer med våra liv. Och specialuppdraget från Jesus om att sprida kärlek – att gå i hans fotspår det har vi. Och då handlar det inte om att varken leda eller stämma in i ”stenkastarkörer” utan försöka se människan bakom händelsen, bakom trasigheten. Och komma ihåg att livet inte är svartvitt. 

Och att ofta – helst alltid – ta ton i den kören där Jesus själv är körledare och på vars repertoar det bara finns två sånger.

1) Kärlekens lov. Den kan sjungas av alla, i alla tonarter. Överallt. Skorrar aldrig falskt.  2) NÅD. 

Det räcker så. Amen.

Av Inga-Lena Dahl

Flatåskyrkan

19 juni 2022

 

Sanningens anda befriar

Pingstdagen handlar om den kristna församlingens födelse. Textläsningen ur Apostlagärningarna berättar om ett dramatiskt skeende där en räddhågad skara människor, som hållit sig gömda i ett hus i Jerusalem, plötsligt tar sig ut på gator och torg. Vad hände. Varför var de rädda?

Innan vi läser den text jag valt att predika över idag, som handlar om Petrus predikan över Joels profetia om Guds Andes utgjutande över Israels folk, vill jag påminna om talet 50 i judisk talmystik.

​Ordet Pingst kommer av grekiskan Penta-femtio. Den femtionde dagen efter Israels uttåg ur Egypten och döden och uppståndelsen ur Röda havet tar de emot Guds lag vid Sinai, skriven på stentavlor. 50 dagar efter judiska påskfirandet firas under Jesu tid, minnet av laggivningen på Sinai med judiska pilgrimer från många av romarrikets provinser. Samma dag 50 dagar efter Jesu död och uppståndelse, och 40 dagars sorg och förvirrad ökenvandring med Jesus som färdledare, får lärjungarna Kärlekens och Sanningens lag inskriven i sina hjärtan, som genom eldslågor. Det är troligen inte bara de tolv utan både kvinnor och män från den utvidgade skaran av lärjungar, som är tjänare och tjänarinnor i relation till sin lärare och rabbin, men då blir de vänner och jämlikar i relation till sin mästare då de fått samma lag inskriven i sina hjärtan som Jesus fick vid sitt Johannesdop.

​Jag kommer i min predikan att använda verbformen ANDA i stället för substantivformen ANDE. Vi kan då lättare fånga in det osynliga flöde av kraft, tillit, samarbetsvilja och delande av resurser som förmedlas mellan människor och andra organismer. Närmare hebreiska för Ande och Vindsom är femininum. Vilken gudsbild får du om Gud är ett verb?

Textläsning Apg 2:14-21

Petrus predikan

När uppståndelsen efter jordbävningen, som var en återkommande erfarenhet för Jerusalemborna, tog Petrus till orda och stoppade ryktena som spreds att hans vänner var fulla av för mycket vin trots den tidiga morgonen. Eftersom många judiska pilgrimer hade kommit från Romarrikets olika provinserpåminde Petrus människorna om profeten Joel som hade profeterat om Guds Anda som skulle utgjutasöver människorna. Jag använder ordet ANDA eftersom att andas är ett verb, en viljestyrd handling. Jämför med laganda. Det uppstår i ett lag där var och en tror på och har tillit till varandra inför en tuff gemensam uppgift. Guds anda ges till dem som älskar sin nästa och livet, och ger kraft åt församlingen.Den ges inte till ”världen” som i texten är Roms våldsmakt.

Ingen vet när, men Joel profeterat i Israel i en tid av stor oro, då klimatförändringar skapat gräshoppssvärmar som förstörde skördarna och betet till boskapen, som skapade svältkatastrofer i landet. En tid då stora imperier intog grannländer, dödade människorna och förstörde städer och byar och deporterade dem som överlevde förstörelsen.

Men den av Joels profetior som gått till vår historia är den om hur Gud ska utgjuta Guds Ande över unga kvinnor och män, gamla och särskilt över slavar och slavinnor. När Petrus predikar gör han om texten på ett sätt som den bokstavstrogne inte skulle uppskatta. Där följer han nu utan fruktan, Jesus i spåren. I stället för slavar och slavinnor säger han tjänare och tjänarinnor, som ska få auktoritet att profetera. Judarna höll sig inte längre med slavar men de rika höll sig med tjänare och tjänarinnor som arbetade mot olika former av betalning, men judar var också tjänare och tjänarinnor åt tidensvärldshärskare Rom, som skapade ofrihet och fruktan för repressalier i hela landet.

Joel talar om att det ska ”komma en tid” medan Petrus talar om att ”det ska ske i de sista dagarna”. Det kan betyda att Petrus ser Joels profetia som en pågående uppfyllelse.

Den judiska erfarenheten var att Guds Ande bara utgöts över betrodda ämbetsmän i landet. Joels lista över vilka som skulle få Sanningens Anda och profetera och uttala de sanningar som man kunde bli förföljd för och dödad för, beskrevs som de unga och gamla män och kvinnor. En beskrivning av de i befolkningen som ingen räknade med. Det var dessa som genom Guds anda skulle ta bladet från munnen och utan fruktan uttala de obehagliga sanningarna inför ögonen på våldsmakten.

Istället för Joels ”tecken ska visa sig”, beskriver Petrus en krigsscen och han beskriver solförmörkelse och månförmörkelse som tecken.

När Joel talar om Herrens dag ”den fruktansvärda” berättar Petrus om Herren dag ”den strålande”.  På punkt efter punkt justerar han profetian så att den berättar om det nu och den framtid, människorna i Jerusalem står inför. Skillnaderna kan vara översättningsfråga men bär ändå ett budskap.

Guds anda som utgjuts tar i berättelsen och i Petrus predikan uppenbarligen bort oro, rädsla och fruktan för att förlora sin bekvämlighet, utsättas för våld eller riskera döden. Friheten att få uttala sanningen och stå för den är så mycket mer värd, och den sanning alla människor känner igen är den om fred, tillit och kärlek mellan människor. Den som under en auktoritär våldsregim uttalar sådana krav ses som en säkerhetsrisk och elimineras med lämpliga medel. Makt lever av fruktan.

Exemplen Belarus och Ukraina

Vi har från 2015 och fram till nu fått se hur först den ukrainska befolkning under Majdan-demonstrationerna i Kiev fick kraft att uttrycka sin sanna vilja trots att polis och militär fick rätt att använda dödligt våld för att hindra dem. Samma sak har hänt i Belarus efter Lukasjenkos senaste valfusk. Unga män och kvinnor och även gamla människor lade undan sin rädsla för liv och lem och gick ut på gatorna utan vapen trots våldet. Vi har fått se hur Ukraina avvisade varningarna för rysk invasion, men när den kom visade de vilken kraft det fanns i befolkningen att riskera livet för framtidafrihet.

    Det Petrus inte nämner från Joels profetia är att han också uppmanade människorna att smida om sina plogbillar till svärd och vingårdsknivarna till lansar för att möta våldet. För Sanningens anda som tar bort människofruktan är också Kärlekens anda. Den anda som långsiktigt bygger tillitsfulla och kärleksfulla relationer mellan människor.

Var inte rädda – Sanningens anda befriar

Apg 2:14-21

Pingstdagen, II, Den heliga andan

Flatåskyrkan i Göteborg den 5 juni 2022

Sten Högberg