Vi läste i texten från Joh 8:1-11: ”De skriftlärda och fariseerna kom dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott”. Jag frågar mig upprört: Men mannen då, var fanns han…?

Det saknas något väsentligt i texten. Det finns ingen information om den person med vilken kvinnan begick det aktuella brottet. Hur kan en kvinna tas på bar gärning när hon begår äktenskapsbrott?

Varför i all världen tog de inte med sig mannen också? Frågan är retorisk.

Platsen för det som utspelar sig är templet i Jerusalem. Med nutida vokabulär skulle vi kanske säga att Jesus är på sin stationära arbetsplats där han idag håller ett intressant föredrag. Kanske rentav på temat ATT INTE DÖMA. Det är ju inte så ofta han är på hemmaplan, resandepredikant – eller mer korrekt kringvandrande – som han är. Och känd. Så eventet har samlat mycket folk. Du och jag finns med bland åhörarna.

Plötsligt hörs upprörda mansröster. En klunga män – kanske 7-8 stycken- rör sig i riktning mot Jesus. Att de stör tycks inte bekomma dem det minsta. De ska bara fram. Ett mindre tumult utbryter. 

Jesus tystnar, liksom avvaktande. Han ser ju vilka de är och tänker kanske ngt i stil med ”jaha, jaså, dom nu igen, undrar vad de ska komma med den här ggn…” 

Bland de högljudda mansrösterna uppfattar jag också rösten på en kvinna. Som både gråter och ber om förbarmande.

Gode Gud, vad är det som pågår? Jag ser inte riktigt för allt folket, så jag sträcker på mig och blir vittne till hur männen föser en kvinna framför sig. Likt boskap tänker jag. Till allmän beskådan. Har de där männenvarken skam eller hjärta i kroppen? Uppenbarligen inte.

Det de skriftlärda herrarna hela tiden har på sin agenda är ju att sätta dit Jesus. De är minst sagt nitiska i sitt uppdrag. Och nu har de hittat något riktigt sensationslystet; en kvinna som ertappas på bar gärning med att begå ÄKTENSKAPS-brott. Lagen föreskriver stening till döds, så vad säger du, Jesus…?´

Finns det en tydligare bild för utsatthet och skam? En kvinna, som kanske inte ens riktigt hunnit få på sig kläderna och med en skrikande, gapande mobb omkring sig som anklagar henne och som redan har greppat stenar.

Det står inget om dessa detaljer i texten, men det är min bild av det hela. Och nu ska hon –äktenskapsbryterskan – straffas! Vassa sargande stenar…

Stämningen är hotfull. Riktad också mot Jesus, för de upprörda männen använder ju kvinnan för att komma åt Jesus. Hon, sin mans levande ägodel, ett objekt, ett ingenting som de kan förnedra bäst de tycker. Och på köpet dra Jesus vid näsan. Uträknat och beräknande så det förslår.

”Nu har vi dig, allt Jesus” tror jag de tänker. Liksom triumferande. För vad Jesus än säger så kan han – enligt dem – bara svara fel. Två tänkbara scenarion finns: Antingen få Jesus att förneka de gamla budorden i Mose lag, som kräver ett hårt straff för äktenskapsbrott. Eller så skulle han komma att stå ansvarig för de romerska myndigheterna för steningen. 

Ett kanonläge helt enkelt att äntligen få sätta dit den där provocerande upprorsmakaren från Nasaret. 

Nå! vad säger du, Jesus, LÅT OSS HÖRA NU! 

Men Jesus säger till en början ingenting. Han böjer sig ner. Tar han upp en sten nu? Ska han leda stenkastningen…?  De skriftlärde trampar otåligt av och an. 

Jesus ritar eller skriver något på marken… Vad han skriver är det väl ingen mer än kvinnan som egentligen vet. Han har inte bråttom. Han gör det liksom eftertänksamt. Pratar samtidigt som för sig själv. Tänker högt. De där laglärde de förnekar sig inte. Tror att livet är svart-vitt…Tror att det är LAGEN som är det viktiga. Kanske skrev han ”3 Mos. 20:10”. Lagtexten ifråga, där det står att BÅDE kvinnan och mannen ska straffas. För självklart kan Jesus sin Mose lag.

Stämningen är fortfarande hotfull, men det är inte lika hetsigt längre. Männen börjar tystna en efter en. Jesus behärskar situationen och får därmed alla att lugna ner sig. Jesus har situationen i sin hand. Helt klart.

Vad kommer Jesus att säga? Men han säger ju mycket redan – bara genom att inget säga. Och framförallt så hakar han inte på, och han ger sig inte in i ngn upprörd diskussion. Och! – Han sätter stopp för aggressionen. 

Ser ni kvinnan där hon står framför Jesus. Bokstavligt talat förödmjukad in på bara skinnet.

Jesus reser sig upp från golvet. I ögonhöjd med kvinnan. När hon möter hans blick börjar ett lugn sprida sig i henne. Hjärtat hamrar inte lika hårt i bröstet. Ångesten avtar.

Det Jesus gör är att han ser hela kvinnan, ser hennes längtan, hennes skam, hur olycklig hon är –  helahennes livsverklighet som har lett till den punkt där hon står nu. Han ser så mycket mer än de andra kan eller vill se. 

Det är alldeles tyst i templet nu. 

Så öppnar Jesus munnen: ”Den av er som är fri från synd, varsågod att börja kasta första stenen på henne.”

Jag tror inte att Jesus har något aggressivt i sitt tonfall, han vill inte tysta ner sina motståndare, men han vill få dem att tänka till.

Jag tror att han vill ge dem en möjlighet att ge sig därifrån med hedern i behåll. För så långt som att utge sig för att vara syndfria vill inte ens de gå. Sa han Utan synd… hm. Nej, inte jag och inte jag heller.

En efter en släpper de sina stenar och går sin väg.

Kvar står kvinnan, hör Jesus fråga: ´Vart tog de vägen, dömde de dig inte?`

Nej, herre, de gjorde visst inte det.

Så de förlösande Jesusorden: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer!”

Rakryggad går hon därifrån. Omtumlad. Förvandlad. Upprättad. Hon blev befriad. Det var nog mer än en sten som föll från hennes hjärta i den stunden. 

Du och jag då – Vad är det vi behöver befrias från? Eller TILL för den delen. Vad det än är – Jesus kan och vill ge befrielse. Men han tvingar ingen. Det är ”bara” ett välsignat erbjudande. 

Den osynlige mannen i dagens text – han som gick fri och lät kvinnan ensam bära skammen. Hur har vi det med honom? En sak är säker. FRI var han inte. Det var precis tvärsom. Han satt ordentligt fast i orättfärdiga patriarkala normer.

Till honom har jag bara en sak att säga. Kom ut! Välkommen att med Jesus som förebild bli befriad från din tunga börda. Och få leva ett liv i en frihet värd namnet. 

Livet är för kort för att slösas bort på stenkastning och fördömanden. Gud har helt andra planer med våra liv. Och specialuppdraget från Jesus om att sprida kärlek – att gå i hans fotspår det har vi. Och då handlar det inte om att varken leda eller stämma in i ”stenkastarkörer” utan försöka se människan bakom händelsen, bakom trasigheten. Och komma ihåg att livet inte är svartvitt. 

Och att ofta – helst alltid – ta ton i den kören där Jesus själv är körledare och på vars repertoar det bara finns två sånger.

1) Kärlekens lov. Den kan sjungas av alla, i alla tonarter. Överallt. Skorrar aldrig falskt.  2) NÅD. 

Det räcker så. Amen.

Av Inga-Lena Dahl

Flatåskyrkan

19 juni 2022

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s