Inbjudan till festen

Flatåskyrkans klocka har ännu en söndag ringt två gånger – ringt ut ”Lova Herren min själ”. Jag skulle kunna tänka mig att klangen hörts av några tusen hemmahörande här i närliggande hus och gator. Klockan kallar och inbjuder.
På biblisk tid kunde man också få två inbjudningar om det gällde en festmåltid. Den första som en förvarning och den andra som en uppbrottssignal – kom för nu är allt färdigt. Borden är dukade, dekorationerna är klara, maten är varm – nu är det dags att börja festen. Jag läser den här texten som en spegel vänd mot vår samtid här i västerlandet.

Lukas 14:15-24
En av gästerna – vid måltiden – sade till Jesus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.”
Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med.
En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’
En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’
En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”

”Varför kommer de inte när jag ringer?”
Det är ju inte svårt att se att antalet gudstjänstfirare krympt och medelåldern stigit, att kyrkorna marginaliseras och sekulariseringen djupnar alltmer. Det är tendensen i hela norra Europa och Sverige räknas som ett av
världens mest sekulariserade länder. Man skulle kunna oja sig och sucka över detta som Hasse Alfredssons numera klassiske klockare:
”Varför kommer de inte när jag ringer?”.
Nu handlar inte texten idag om inbjudan till en gudstjänst utan om kallelsen till Guds rike, och det liknas vid en festmåltid, ett gästabud. Men en kyrka kan vara en försmak av Guds rike, en förgård till det tempel som inte är byggt av människohänder. Och i det persongalleri som Jesus målar upp för oss
kan vi identifiera oss med olika människor. Kanske med ”ursäkternas”, med de ute på ”gatorna och gränderna” eller på ”vägarna och stigarna”. Men jag tänker inte minst på den tappre, trofaste tjänaren som skulle ut med inbjudningskorten. Det är ju lätt att vi glömmer honom (i liknelsen var det förmodligen en man). Den kristna församlingen har många beröringspunkter med honom:

– Glad och stolt gick han ut i sin herres vida kontaktnät, ut bland spännande och intressanta människor, ut med det roliga att bjuda till fest.
– Glada och stolta har många ledare gått ut och inbjudit till barn- och ungdomsgrupper, till konfirmationsläsning, till pensionärsträffar. Alla dessa ”inbjudningskort” har lagts i händerna på flickor och pojkar fulla av upptäckarlust, har räckts till tonåringar som signalerar behovet av både närhet och distans, till föräldrar mitt i livet som så gärna skulle vilja klämma in det där med kyrkan mitt i allt annat, till äldre som försiktigt undrar – vågar jag mig dit?
– Som tjänaren har du känt dig som talat dig varm för en öppen kyrka, som bett och offrat, som tagit del i den långa raden av uppdrag som behöver göras för att en kyrka ska fungera.

Så har du också med honom mött alla dessa Nej:
– barn och ungdomar som berörts så starkt av gemenskapen, allt det roliga, heliga, budskapet om Jesus, men som sedan inte fortsatte att komma
– konfirmander som kände en så stark identitet med kyrkan, och hur Gud berörde deras unga liv, men som uppslukades av så mycket annat osv.

Märkliga ursäkter
Vad dröjer sig kvar i deras inre, djupt därinne, av alla upplevelser, av trons vidrörande, andakten, ibland heligheten? Jag tänker på denne trofaste, tappre tjänare som mött tre nej, tre märkliga ursäkter. Ingen ville komma. Han grunnar och är lite orolig för hur han ska kunna framföra detta till sin uppdragsgivare, värden för måltiden, och var felet ligger någonstans. I varje Nej ligger något av en skymf mot den som förberett hela festen.
14 juni 1972 blev jag pastor genom det vi kallar ordination. Det är alltså i dagarna precis 40 år sedan. Jag tror att jag kan säga att jag sett en utveckling under dessa år. Med Martin Lönnebo har jag känt:
”Kristus vinner alltid vid närmare bekantskap”. I hans närhet kan människan resa sig och livet få både mening och värde. I hans närhet växer hoppet om att rättvisan och kärleken till sist ska segra. Ändå blev utvecklingen en annan.

Werner Aspenström skriver:
”På den lediga platsen efter Fadern
står en Mercedes parkerad.
Tomrummet efter Modern i köket
fylls av en frysbox.
Vridbara fåtöljer ersätter
Bröder och Systrar.
Den heltäckande mattan:
Gräs.
Läslampan är ljusriktigare än Solen.
Radion överröstar Rösterna.
TV visar bilder från Världen.
Äntligen fri.
Din navel är ett sår som läkts.”

Självklart tillträde till festen
Kan det vara så att sakta men säkert har Sverige fått en ny livssyn där det är självklart att vi alltid har tillträde till festen. Att den alltid är vår rättighet. Att det är detta som ligger i våra Nej. Och Jesu berättelse om de som skaffat sig åker, oxar, hustru eller man stämmer klockrent på denna livssyn:

Åkern – står för livstydningen: ALLT SKA ÄGAS
Oxarna – står för livsbejakelsen: ALLT SKA PRÖVA
Hustrun/Mannen – står för livsglädjen: ALLT SKA VARA LUSTFYLLT.

Men håller denna nya tro? Mättar den en människas djupaste behov och längtan? En ny inbjudningsrunda borde kanske vara en inbjudan till samtal om detta. Det är gott att se att den trofaste och tappre tjänaren inte lagt sig till ro. Nu är han ute på en ny inbjudningsrunda. Det räckte inte med gator och gränder – festhuset blev inte fullt. Nu har han gått längre bort – till stigar och vägar. Huset måste ju bli fullt. Än är kallelsens tid, än är inbjudans tid, än är festsalen inte fylld.

Det stora i den här berättelsen var att värden inte ställde in hela kalaset efter de tre förnedrande nejen. Festen skulle bli av! Det stora är också att de som fick de nya inbjudningarna aldrig hade räknat med det, blev totalt överraskade.

Det stora i gudstjänsten idag är att vi bjuds till nattvardens måltid – himmelrikets glädjefest här på jorden. Snart får du höra orden – Kom, för nu är allt redo. Välkommen!

av Pär Sandstedt
2a söndagen efter Trefaldighet 17 juni 2012 i Flatåskyrkan