Hur glada får vi vara i vår mörka och svårbegripliga värld? Glädje har många dimensioner och uppståndelsen kan vara en glädjens grundton i livet, en hälsning till och från varandra, och från Gud.

Dagens text från Lukas evangelium 24:1-12

Påskdag. Uppståndelse. Glädje. Tre ord som hör nära ihop där vi nu befinner oss.

 Glädjen – den har så många dimensioner. Inom glädjens ramar finns fnisset, där finns skrattet åt en rolig historia eller en episod ur en bok eller film, där finns glädjen över att vara tillsammans med människor man tycker om, glädjen över att se sitt barn, sin bästa vän, sin älskade. Där finns glädjen över att bara få finnas till och där finns också en lite obestämbar glädje, någonting som bubblar och pyser inuti. 

 Inför den här dagen kan man fundera över detta med att vara glad ”på beställning”. Det är påskdagen, Jesu uppståndelses dag, och kanske förväntar vi oss av varann och av oss själva att vi ska vara glada. Ja, det är väl nästan så att vi uppmuntrar varann till glädje i kyrkan den här dagen.

 Men ibland kan ju Jesu uppståndelse kännas ganska svårgripbar, och det är kanske inte alls självklart att jag har möjlighet att ”få tag” i uppståndelseglädjen just den här dagen, när jag borde känna den som mest. 

Glädjens olika dimensioner. Kanske är det bara dumt att fundera för mycket över vad det är som gör en glad, när man är det. Kanske är det viktigare att hålla samman glädjen till något helt. Det vore ju fint att inte behöva gradera glädjen, ge den olika nivåer, där glädjen över Jesu uppståndelse är den finaste och skrattet åt en rolig bok eller glädjen över vänner eller familj inte riktigt finns på samma höga nivå. 

 Nej, låt oss ta vara på glädjen, med alla dess olika pusselbitar. Låt oss känna, att all glädje kommer från och ur samma livs- och uppståndelsekraft! De dagar i våra liv, då glädjen väger över oron, smärtan och det svåra, kommer vi kanske ibland att känna att den största orsaken till glädjen är någon människa som betyder mycket för mig, en annan gång att det är något roligt vi hört eller läst, någon gång att det är Guds närhet och kanske någon gång att vi är glada därför att vi lyckats med något vi velat göra och satsat mycket på. 

 Mitt i allt detta får vi ana eller se Guds verksamhet och uppståndelsekraft som den djupaste grunden. Så skulle jag önska att det var med glädjen!!

Men hur glad har man rätt att vara? Hur mycket glädje får man känna, hur mycket får man visa, så länge det finns människorsom blir smittade, svårt sjuka och dör, så länge människor svälter, går under i krig eller tvingas på flykt, så länge människor är oroliga, deprimerade eller fyllda av ångest? Har glädjen överhuvudtaget någon plats i vår många gånger mörka och obegripliga värld?

 Det finns ju ett slags skratt, ett högljutt, lite skränigt skratt som enbart fyller en funktion: att överrösta gråten och ångestropen som ljuder utanför eller inuti. Men det finns ett annat skratt, en annan glädje, som inte låter sig brukas till att måla över de mörka fälten i livet, inte till att dölja smärtan, inte till att överrösta gråten.

 Den glädjen finns – jag vet inte riktigt vilken preposition jag ska använda – den finns inuti eller omkring eller bakom eller under eller intill smärtan och sorgen. Den glädjen, kalla den livsglädje eller uppståndelseglädje, är inte sorgens och svårigheternas motsats, så att den ena tar ut den andra, så att den ena inte kan finnas där den andra finns. Nej, den glädjen ligger som en ljus och ren ton igenom hela det musikstycke vårt liv är, ett stycke där det finns vissa partier i moll- och andra partier i dur-tonarter.

 Antagligen, ja alldeles säkert, finns det stunder i livet då vi inte alls förmår höra tonen igenom allt det andra, men så plötsligt, ibland vid de mest oväntade tillfällen, hörs den ljusa tonen rätt igenom pukor, tubor och basfioler. Och den tonen lyfter och den förmedlar liv!

De olika evangelisternas skildringar av Jesu rättegång och död är, som vi vet, inte exakt likadana. Händelserna har uppfattats lite olika av de människor som tecknat ner dom och deras olika personligheter och temperament har format deras framställningar. Detsamma gäller också skildringarna av hur människor upptäckte att Jesus hade uppstått.

 Inget evangelium skildrar själva uppväckandet, själva det ögonblick då Jesus uppstår till ett nytt liv. Vad vi som nutida läsare av Lukas´ text får möta är en tom grav, den svepning man hade lagt den döda kroppen, några budbärare som talar om det som kvinnorna redan upptäckt, att Jesus inte finns i graven. 

 Lärjungarna tycker att det kvinnorna har att berätta bara är prat, men Petrus, får vi höra, springer bort till graven, ser bindlarna, svepningen, och går därifrån full av undran. 

 I de sista delarna av respektive evangelium finns sedan beskrivningar av hur lärjungarna, män och kvinnor, möter den Uppståndne, får tala med honom och höra hans röst. Men här, just i Lukas-texten för idag, slutar det med den undran Petrus känner. Han står framför den tomma graven, med linnesvepningen som ligger där som ett tecken på att något närmast ofattbart kan ha hänt. 

Precis som jag, och jag tror många kristna med mig, ibland funderar över om det vi har upplevt av Gudsnärhet och beröring verkligen har sin grund i något som är sant, så kanske också lärjungarna, de i den närmaste kretsen funderade så ibland under de år som gick efter påskupplevelserna och mötena med den Uppståndne. Kanske blev då för Petrus minnet av den tomma graven och linnesvepningen handfasta tecken att falla tillbaka på och att låta tron vila på, när upplevelser och känslor inte räckte.

Också vi, dagens lärjungar, kan bära med oss sådana tecken, som tron på uppståndelsen kan få näring av, kan få vila på:- Att graven verkligen var tom, så att myndigheterna i Jerusalem måste hitta på en förklaring att sprida ut i staden, nämligen att lärjungarna skulle ha stulit kroppen;- Att lärjungarna genomgick en sådan förändring, från att ha suttit inlåsta, rädda, nedslagna, till att gå ut och berätta om mötena med Jesus, trots det motstånd de mötte, trots att de råkade ut för förföljelse, flera av dom till och med martyrdöden;- Och slutligen att kyrkan, trots alla snedsteg, alla stridigheter och splittring, trots alla oss lärjungar genom åren som varit halvhjärtade och ljumma, ändå lever vidare efter dessa snart tvåtusen år.

Alltså den tomma graven, lärjungarnas förändring och kyrkans överlevnad: tre starka tecken, som talar för uppståndelsens sanning.

Åter till glädjen. Inte minst i denna tid ska vi komma ihåg att vi människor är till för varandra. När vi går från gudstjänsten om en stund, så ska vi alla, få med oss varsin påsklilja, som en hälsning om glädje och liv, en hälsning från varandra till varandra, en hälsning från Gud, från livet och uppståndelsen. Amen.

Av Peter Karlsson

Flatåskyrkan 12 april 2020

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s